Eftersom jag tycker att de flesta veckotidningar är ren dynga prenumererar jag inte. Men när jag var hos frissan för några månader sedan låg tidningen LEVA där. Den saknade allt det där som jag hatar hos Amelia m fl tidningar – kändisskit, skönhet á la aneroxi och tonårskladd, alla möjliga och omöjliga sexställningar vi ska veckla in oss i för bästa (?) njutning och hur lyckliga vi ska vara över att livet börjar just vid 40! Däremot fanns en hel del bra artiklar som såväl män som kvinnor borde ha glädje och nytta av. Alltså blev jag intresserad och provprenumerade!
I senaste numret satte jag dock latten i halsen! Vi uppmanas där att acceptera tillvarons stress och glömma myten om ett långsammare liv!! En biträdande kvinnlig (!) professor har skrivit en bok om ”Kaoskompetens”! Bara ordet ger mig rysningar! Chefredaktören för LEVA lovade att nu skulle hon stenhårt gå in för kaoskompetens och glömma alla dumheter om att försöka trappa ner på tempot och leva lugnare.
Naturligtvis kunde jag inte hålla mig utan skrev ett upprört mail till denna kvinnliga (!) chefredaktör – som sade sig bli glad över mitt brev och kommer att publicera delar av det i ett kommande nummer.
Så det är inte bara Hanne Kjöller som sopar till oss utbrända i media. Det ska bli trendigt att leva i kaos! Man funderar starkt på om inte denna biträdande professor som myntat uttrycket – är anställd av regeringen eller möjligen konsultar åt Försäkringskassan…
Jag kom att tänka på när kaoset i mitt liv tog sig uttryck första gången. Jag har bränt ut mig två gånger. Första gången 1997 blev en chock – men jag kom igen ganska fort, alltför fort… Smällen från gång nr 2 – hösten 2000 – har jag inte tagit mig ur än… Men första gången jag nosade på vad som komma skulle – var nog redan för 10 år sedan, alltså runt 1996.
Jag hade varit på en konferens i Stockholm och satt på en buss hem. Färden skulle ta 2-3 timmar och när jag åkt cirka 30 minuter – började hela kroppen liksom koka. Jag blev helt darrig som gelé inuti och svetten bröt fram. Jag kände mig fruktansvärt torr i munnen samtidigt och huvudet snurrade. Jag tyckte plötsligt att alla människor satt och stod alldeles för nära mig – jag fick svårt att andas. ”Jag måste av!” tänkte jag! Jag kände att magen började krångla också och att jag snabbast möjligt borde uppsöka en toalett om inte det skulle hända en rejäl olycka. Samtidigt hade jag LITE förnuft kvar i huvudet. Vi åkte på en motorväg – var skulle bussen stanna? Vart skulle jag ta vägen när jag gått av bussen? Hur skulle jag komma hem? Jag TVINGADE MIG med en onaturlig kraft att sitta kvar. Jag bet mig i handen och klöste mig i benet – för att inte förlora förståndet. Samtidigt försökte jag verka så ”normal” som möjligt – för att inte skrämma mina medpassagerare. Det blev en fruktansvärd resa – men jag klarade av den. När jag kom hem rasade jag i säng – helt slut. Jag undrade vad som hänt mig och hade ingen som helst förklaring till det som skett. Jag visste inte då att jag för första gången upplevt panikångest…
Det blev, som sagt, en fruktansvärd resa. Men den resan var ingenting mot fortsättningen… Om jag förstått och tagit mitt liv och varningarna på allvar så hade jag kanske sluppit kollapsa. Tyvärr trodde jag att den kaotiska värld jag levde i var ”normal” – att det var så här man skulle leva. Att bromsa upp och sänka farten – var inte acceptabelt.
Vad som hände sen och hur jag överlevt tills nu – är en annan historia. MEN tidningen LEVA ska INTE göra reklam för kaoskompetens!! Det är livsfarligt och dessutom oerhört kränkande mot oss alla som trodde att vi måste öka farten hela tiden och klara allt på timmar som inte fanns.
Vi får se hur LEVA utvecklar sin tidning i fortsättningen. Helst hoppas jag ju på att Maria-Pia Boethius startar en RIKTIG tiding. Då är jag den första i kön att prenumerera!
Senaste kommentarer