Feel in the Blogg

Köket är väl hemmets mest välbesökta rum! Både antal gånger, längden på besöken och variationen av aktiviteter i nämnda rum!

Varje morgon möter mig den här vyn när jag ska brygga mitt kaffe och ge katterna friskt vatten. -Tja, en diskbänk och en spis – inget ovanligt med det, tänker ni. Men ser ni inte tavlan!?

Bilden över huset jag bor i. Fotot är taget någon gång runt år 1900.
Varje gång jag står där vid diskbänken så tänker jag på bilden. Fantiserar om människorna på den och funderar över hur det kan ha tett sig här i huset på den tiden.

Ingen av de små barnen lär vara i livet idag – 2012. Bilden har jag fått av Elsbeth Larsson som bodde i huset en gång. Hon berättade för mig om hur spännande det var att en fotograf kom för att ta en bild av Glasblåsargården – stället där bara arbetarna bodde. Arbetarna som slet på Arboga Glasbruk vars disponent bodde i ensamt majestät med sin familj i det stora, vackra, vita huset intill.
(Vykort över Stora Nygatan i Arboga där disponentens hem – Glasmästarvillan – ses närmast till höger. Nästa hus är mitt nuvarande hem.
Vad tänkte småkillarna? Och vad tänkte kvinnan som öppnat fönstret från en av de små lägenheterna om ett rum och kök?

Längre bort på fotografiet syns huset som vanvördigt kallas ”kiosken” idag. Jag kallar det ”Lilla huset”. Huset var tullstuga i slutet av 1600-talet. På väg in till Arbogas marknader fick folk betala tull för sina varor. Det här var alltså början på staden, ingången, från öster.
Utanför huset på bilden står två små flickor. Kanske tittar den ena på hattarna i fönstret? Enligt Elsbeth blev huset hattaffär så småningom och Elsbeth själv var springflicka där när modisten skulle leverera en hatt till någon fin dam i Arboga.
Tyvärr förstördes huset fullkomligt på 40-talet då det gjordes om till kiosk. Min dröm är att återställa huset som det var en gång. Vilken fantastisk liten bostad det skulle bli!

Småpojkarna på bilden står vid gaveln på huset och kvinnan tittar ut genom det här fönstret: Ja, det är inte samma fönster – ramen är utbytt som den uppmärksamme kan se. Utsikten är inte heller alls den samma som på kvinnans tid: Var det bättre förr? De som bodde här i huset hade det nog inte fett – men det var vackrare. Finare utsikt, mer natur. Så synd att så många hus rivs och lummiga innerstadsmiljöer förstörs. Vi bör gå varsamt fram med förändringar och bevara det som kan bevaras.

I mitt kök finns annat också. Jag älskar kalendrar, det vet ni som läst min blogg tidigare. Såväl adventskalendrar som almanackor med månadsblad att vända. En mängd kattkalendrar finns förstås men idag vill jag visa en annan favorit: Januari månad i Caroline Roosmarks fina kalender! Så här står det intill bilden: En fin betraktelse och tänkvärd! Anna Åström är skådespelare och är en av de kända personer som stått modell i kalendern.  Caroline Roosmarks kalender ges ut till förmån för Fryshuset i Stockholm och i år till projektet ”Barn till ensamma mammor”. Läs mer om fotografen Caroline Roosmark HÄR – där du också kan beställa en egen kalender och samtidigt stödja verksamheten!

För övrigt fanns detta i mitt kök igår!
Och det här! Njutning för såväl kropp som själ en grå januaridag när man längtar till våren.

Onsdagen är här. Kaffet är strax urdrucket och bloggen klar. Kattpojkarna är inne och Vilda Wilma likaså.
För en stund sedan hördes ett försynt jamande utanför min dörr. Jag har dörren till kontoret stängd eftersom Vilda Wilma ibland tycker det är nödvändigt att använda mina viktiga papper som toalett… Jamandet kom från Felix som ville hälsa, bli jagad till matskålen och sen få sitt vatten serverat i glaset i diskhon.

En vanlig morgon alltså på Glasblåsargården i Arboga år 2012.

Pippi Långstrump var ju ”sakletare” och hittade en massa skojiga grejer genom det. Sakleteri har också bloggaren provat på – men lika bra resultat som Pippi! 😀

En dag var det bara STOPP! Nu får det vara nog! Och den dagen inföll igår. Så här såg stora skåpet i köket ut – då: Avskyvärt eller hur! Man blir ju trött bara man tittar på eländet!

Sagt och gjort – här skulle rensas! Massor sorterades bort i soppåsar men tänk så mycket kul jag hittade! Se bara!

En massa gamla fotorullar! Man kan undra vad som finns på bilderna?
En hel påse med nycklar!! Den orange nyckelringen känner jag igen! Den fick vi som tog körkort 1972 på Axelssons Trafikskola som höll till på Österled.
När jag väl tagit körkortet avslöjade min trafiklärare i ett något berusat tillstånd i Köpings Folkets Park att han varit SÅ kär i mig. ”- Men jag kunde ju inte göra något , jag var ju din lärare! ” (Tack och lov för det, tänkte jag…) Frid över hans minne – han är död sedan många år.

Och hur såg man då ut på den tiden? Tja, så här kanske – en tuff (= likgiltigt sur) version ihop med bästa kompisen Karin:
Eller så här, ett gladare fotot också!

Filmisar! Pernell Roberts – min favvo ”Adam” från ”Bröderna Cartwright” och Arbogastjärnan Bibi Johns!

Sorterande fortsatte i många timmar…

Knivar i parti och minut!! och en stämpel från ”när det begav sig”!! Läs spegelvänt och ni ser texten ”CASABLANCA NIGHT CLUB”!
På den gamla goda tiden hade vi en fest med namnet Casablanca Nightclub i Arbetarföreningens lokal på Nygatan.

Den gjorde sådan succé att folk trodde att vi faktiskt startat en nattklubb och ville komma tillbaka lördagen därpå!!
Vi hade tidsenligt klädkod och den skulle vara anpassad till nattklubbsmiljö. Jag ska INTE avslöja vad jag hade på mig. Förhoppningsvis finns inga bilder kvar från den tiden… Vågat, så mycket kan jag avslöja!

Det var inte bara fest på den tiden – vi bakade också! I lägenhet ovanpå vår bodde Tobbe och Ylva. Tobbe och jag bakade olika sorters bröd – ibland t o m på nätterna! Sen bjöd vi våra respektive på en god macka. Vi kunde sitta och äta på trappan sent en ljus sommarnatt. Vilka fina minnen.
Några av våra egenhändig komponerade recept hittade jag också i skåpet! 3 juli 1983 är det ena receptet daterat.

Ett urklipp på brorsdottern hittade jag också! Bettan äter i skolbespisningen.
Den här baljan var full med saker.  På sidan av baljan står äldste sonens namn skrivet. Det var hans badbalja när han var spädbarn. Jag kan inte fatta att han varit så liten en gång!!

En skolbok från mellanbarnets tid fann jag. Direkt var man tillbaka i skolan på 1990-talet och det var inte bara bra minnen…
En tidig bild från ett kalas på gräsmattan vid vårt hus. Mimmi fyller 2 år och firas! Det var äldste sonens bästa kompis och se så glada de ser ut! Emilie bodde i porten intill och varje morgon rusade sonen till hennes dörr, öppnade brevinkastet och skrek: ”-Mimmie! Mimmie”! Lyckliga barndomsminnen.

Här är han lite äldre på Kyrkans Barntimmar! Lillebror syns bakom. Bröderna är klädda i likadana kläder inklusive slips!! Det var förmodligen julgransplundring eller något annat trevligt i kyrkans regi.

Lillasyster var inte stor här! Tummen i munnen, klappandes katten Siv, som kallades Sippan och som egentligen hette Frasse och var en hankatt.

På tal om Sippan så var det en alldeles särskild kisse! Han fick t o m julkort av sina kamrater! Framsidan på kortet såg ut så här: En bild som bloggaren särskilt gillar!
Sippan blev hela 18 år – en mycket älskad och saknad katt.

Allt det här fanns i högarna som jag vräkt ut från skåpet och ner på golvet. Och det fanns mer…
På tal om katter så hittade jag s k egna frimärken! ”Hasse 1995” står det och det är förstås inget riktigt frimärke. Man kunde få sina foton tryckta till brevmärken genom ett företag som hette Letterface. Tyvärr hittar jag inte företaget längre när jag söker på Internet.

Hasse kom efter Sippan och blev en lika högt älskad kisse! Tyvärr fick han problem med njurarna och levde endast till 12 års ålder.

Andra märken jag hittade! Passar väl verkligen även idag!

En hopskrynklad tjuga hittades! Så lite lön för mödan fick jag! Tur att det inte vara en massa värdelösa 25- och 50-öringar…

Klart! Drygt 5 timmar tog det! Men sen började jag ju leta efter den där lilla pillerasken… Jag visste att det fanns två! Men VAR hade jag lagt den minsta?? Leta, leta, leta! Hälla ut alla kassarna och leta igen! ”- Inte kunde jag väl ha slängt den??”
Ett tag tänkte jag att jag misstagit mig. Det kanske bara fanns en enda ask… Men – jag hittade den! Felsorterad i mitt nystädade skåp!

Nu finns dom där i skåpet, båda askarna, bredvid varandra.

Och visst blev det fint! Ordning och reda – och även om det var trist och tröttsamt mot slutet – tänk så mycket kul saker jag hittade!

Bli en sakletare du också! 🙂

Avslutar med en bild på en av arvtagarna efter Sippan och Hasse – katten Felix!
Ha en fin dag! Tips: Städa ett skåp! 😉

Först vargen! När ska denna inkompetenta, absurda hantering av de svenska rovdjuren ta slut!? För nu är det dags igen – skyddsjakt på varg!

Dagens Arboga Tidning har detta på förstasidan: Det blev alltså inte mycket bättre sen vi blev av med Andreas Carlgren och istället fick Lena Ek som miljöminister. Men varför skulle det bli det? Samma regering – samma inställning! 🙁

  Naturvårdsverket, ett statligt verk under regeringen, har genom ett så kallat delegationsbeslut överlåtit ansvaret till länsstyrelserna för skyddsjakt på enskilda vargar. M a o ”high chaparall” råder i landet när länsstyrelserna själva, med hårda påtryckningar från jägarna, ska ta beslut. Så otroligt fegt och ansvarslöst av regeringen!

Så här står det på Wikipedia om Naturvårdsverket, citat: ”Naturvårdsverket är en svensk statlig förvaltningsmyndighet på miljöområdet och ska vara pådrivande och samlande i miljöarbetet. Verkets arbete ska syfta till att främja en hållbar utveckling med utgångspunkt i den ekologiska dimensionen.” Ha! Pyttsan!
Läs mer om Naturvårdsverket HÄR!

Vargen har alltså inte en chans! Så här säger ordförande i Västmanlands Jägareförbund Thorbjörn Larsson enligt Bbl/AT: Han anser, självklart, att 25 dödade vargar i Mellansverige inte räcker och säger så här: ”– Vi är absolut inte nöjda, det förbättrar inte situationen. ”Vi har stora problem i Västmanland och vill ta bort hela Skultuna-Västerfärneboreviret”. !!
Thorbjörn Larsson säger sig som mest kunna acceptera ett (1) vargrevir i länet. ”-Resten vill vi ta bort”.

När blir det skyddsjakt på jägare, tro? Nu menar jag naturligtvis inte att vi ska jaga rätt på gubbarna och mörda dom – men leta upp dom och ta ner dom på jorden! Se till att dom blir mindre styva i korken och lära dom lite om ballansen i naturen. Minska deras makt och deras sätt att skrämma upp folk för egen vinning.

Skandalöst att det ska råda en form av ”hela havet stormar” vad gäller svensk rovdjurspolitik. Finns det ingen vettig person på regeringsnivå som kan sätta foten i backen och få till ett seriöst, genomtänkt förslag vad gäller de svenska rovdjuren!

  Så här skriver Mikael Karlsson, ordförande i Naturskyddsföreningen, i Aftonbladet, citat: ”Ska vi tro den bild som vissa ger sken av så dödas tamdjur i en skrämmande takt. Människors liv i vargens närhet slås sönder. Det är en vilseledande beskrivning av ett fridlyst djur som svenskarna vill ha kvar och som är skyddat i internationell lag. Trots det rustar nu tusentals jägare åter för jakt.” Läs mer genom att klicka HÄR!

LÅT VARGEN LEVA!!

  Så till ADHD och den debatt som plötsligt blommat upp om medicinering eller inte. Förstå-sig-påare försöker få okunniga att tro att föräldrar med lätthet stoppar i sina barn piller. Självklart är det inte så! Det är med stor vånda man tar det steget men man gör det för sitt barns skull.
Andra vill få oss att tro att medicinen 1) är mycket farlig med förödande effekter i framtiden 2) är beroendeframkallande – d v s föräldrarna gör sina barn till narkomaner 3) är ett sätt att klara kunskapsintaget i en alltför stökig skola – d v s man tar medicin för skolans skull.

Alltihop är fel! Medicinen är beprövad sen relativt lång tid tillbaka, den ges i mikroskopiskt små doser i förhållande till vad en knarkare går igång på och barnen behöver det för sin egen skull – inte för skolans!

Sen är det så att medicinen inte har effekt på alla barn, men för de barn som får en förändring blir det ett otroligt lyft. Plötsligt kan de koncentrera sig, plötsligt får de en chans att ta in information och klara skolarbetet. Samtidigt klarar de bättre den sociala samvaron i klassen och skolan.

En kommentar på min blogg säger så här, citat: ”I vår skola har vi ett barn med diagnos ADHD, han är nu 11 år gammal. Terroriserat vår skola i 6 år genom att sparka, slåss med tillhyggen, spotta, kasta sten osv. För mig är det inte ok att mina eller andra barns säkerhet äventyras. Killen har och har haft assistent i 4 terminer men ingen bättring sker…i förra veckan slog han en förste klassare med bandyklubban…bakifrån… rakt över örat. Jag är helt med på att barn med speciella behov skall få den hjälp de behöver…prolemet är att hans mamma vill att han fortfarande skall gå i vanlig grundskola.”

  Det här säger väl en hel del. Hur mår den här 11-åriga killen som ”terroriserar” en hel skola? Vad får han för hjälp? Kanske medicin skulle få honom att klara såväl utbildning som umgänge med skolkamrater?
”problemet är att hans mamma vill att han fortfarande skall gå i en vanlig grundskola” står det i inlägget.
TACK för det – pojkens mamma! Hon kämpar för sitt barn och hans rätt att som alla andra få del av skollagen som säger att alla barn har rätt till en 9-årig grundskola. Det är skolan som brister här! Som på många andra ställen i landet.

Medicin kan hjälpa barn att klara skolan – också! Ett skolbarn har i sin dagliga verksamhet att ta till sig utbildning – medicinen gör att de får en möjlighet till det. Barnets problem kvarstår naturligtvis även på fritiden men där finns inte kraven från omgivningen på samma sätt.

Samtidigt krävs mycket bättre kunskaper från lärarhåll! Bättre skolor, mindre klasser, mer flexibel undervisning. Det är inte bara elever med ADHD som mår dåligt i den svenska skolan. Väldigt många skulle nog vilja ha en förändrad skola. Men – hur får man det när skola och omsorg är nedprioriterade områden. Det ska fungera – men för minsta möjliga penning!

Många viktiga ämnen i dagens blogg. Nu avslutar jag med lite flashbacks från min morgon.

Härligt att mötas av tre glada katter när man kommer upp! Man känner sig omtyckt liksom – även om det möjligen är maten dom är ute efter…
Och det blev en tulpanbukett igår på ”Tulpanens dag”! Även om jag tycker att den gamla också är vacker fortfarande: Julgranen skymtar i bakgrunden och den får stå kvar. Jag har inte hjärta att kasta ut en fin gran som fortfarande ”lever”. Den ska strax få sin dagliga dos vatten!

Dagens Arboga Tidning har lästs igenom och förutom ilskan över varghatet blev jag glad över den här lilla historian: ”Nästan alla deras drömmar har slagit in” står det om paret från Kurdistan.

På tal om invandrade människor så såg jag den här notisen i DN igår:   -Förlåt mig – nu generaliserar jag – men jag kan aldrig tänka mig att undersköterska på korttidsboendet i Båstad var invandrare. Av de människor jag träffat på inom äldrevården har de mest omtänksamma och respektfulla kommit från andra kulturer. Kulturer som känner respekt för åldrandet och vördar gamla. Där har vi mycket att lära!

Ha en fin dag fast det är måndag! Tänk lite längre än näsan räcker! Och – var rädda om er och om varandra!

Got you!!
Vilda Wilma visar vägen till vardagshändelserna!

Nu är det ju lördag idag och den dagen hänförs knappast till vardagen när fredagsmyset gjort sitt. Ändå är det väldigt vardagligt, d v s allmängiltigt, det bloggen beskriver idag.

En vanlig, blåsig januaridag kan se ut så här: Morgonsömnig tittar Felix lojt ut över gården. Långt ifrån Vilda Wilma och brorsan Curry. Så skönt!
Curry gillar Wilma i motsats till Felix men ibland blir det liiite för mycket av det goda även för honom. Då flyr han högst upp på bokhyllan. Där har han haft en fristad men – inte nu längre…

Vilda Wilma har lyckats snoka redan på hans gömställe OCH ta sig ditupp! Curry är måttligt road men håller god min, snäll som han är…

Felix drömmer vidare: ”- Kajorna ser stor och läckra ut, men där har jag nog inte en chans även om det är mycket lockande… Kanske en talgoxe? Nja, matte blir inte glad så jag avstår kanske…”

När bloggaren skulle ut med soporna såg Felix sin chans!  Både att vara ute OCH få sällskap! Det bästa han vet är när vi i familjen är ute tillsammans på gården. ” – Kommer du då??”

Och när jag väl kommer blir det svårt att ta ett enda steg framåt för det ska gullas och kelas – med mina fötter!! Han vet inte till sig av glädje och lycka!!

Men fy, det blåste så kallt så bloggaren gick snabbt in igen! Tog bara en snabb koll i rabatterna och fann detta: Föraning om vår! 🙂

Wilma hade tröttnat på Curry. Nu var det Felix som gällde. Eftersom han var ute kunde hon inte trycka nosen i ansiktet på honom helt fräckt som hon brukar eller lukta honom någon annanstans, ännu mer oförskämt – så vad göra? Jo, lägga beslag på Felix favoritplats förstås! Stöddig typ den där Wilma, eller hur!

Till kvällen kan man hoppas på en god soppa á la dottern! Alltmedan den fina lyktan från en av sönerna kastar sitt milda sken över vardagshändelserna på Glasblåsargården.

 Idag hade jag tänkt att visa upp lite poledance! Det är inte så att bloggaren själv kommer att visa sig klängande runt en stång – oh,nej! Däremot har jag en familjemedlem som gärna svingar sig. Mer om det kommer jag till längre ner…

För först måste jag kommentera någon som åter är i hetluften – Håkan Juholt.  Inom Socialdemokratin upphävs då och då utbrott över partiledaren och hans sätt – och nu var det Ylva Johanssons tur.

Idag kräver Mats Johansson, ledamot av partistyrelsen för S ett stopp för kritiken mot Juholt. Men, varför det? Är det inte rätt och riktigt att någon vågar agera, protestera? Att som den lille pojken i sagan ropa: – Men kejsaren har ju inga kläder! Är inte just detta demokrati på hög nivå? Ärlighet och en vägran att acceptera dåliga beslut. En strävan mot förbättring, ett hopp för partiet!
Hur skulle sossarna agera om det var en annan partiledare som sköt det egna partiet i sank? Och inte vilket parti som helst – utan ett parti som står för social rättvisa och hopp för det mindre bemedlade. Ett parti som förväntas balansera den svenska politiken men som idag sakta dalar nedåt och ger kraftig medvind från höger.Fritt fall för S och Juholt på poledancestången…

Är det inte dags att skrika högt! Att sluta jamsa med! Våga säga sanningen! Släppa ut besvikelserna och hopplösheten men också viljan till förändring! Mats Johansson vinner inga poäng genom att sopa problemen under mattan!
Tack Ylva m fl. Möjligen skulle du och andra som vågar ta bladet från munnen göra det internt istället. Rensa upp och komma ut med en kung, nej hellre en drottning, med nya, fräscha kläder!

Så till den interna, familjära poledancen då. Det är Vilda Wilma som står för den – vem annars!?

När familjen ser något särskilt bra på TV och riktar sin uppmärksamhet mot den – då blir det fart på Wilma! Hon klänger runt och sparkar vilt mot klöspelaren!

Rätt vad det är måste hon tvätta sig! ?? För att så småningom verka helt utslagen! Jag lovar – hon har rätt taktik! Det blir fullständigt omöjligt att koncentrera sig på TV-programmet! Vilda Wilma har gjort det igen – skaffat sig total uppmärksamhet! 😀

Mellan uppträdandena ger hon kompisen Curry en omgång – och han deltar snällt.

För övrigt blev det vinter igår! Snön la sig fint på gården för att idag ha utbytts mot snöblask. Vi tände tomtebloss och gav löften och uttryckte önskningar och förhoppningar på årets första dag.

Vardag igen. Se till att klä er rätt för här i Arboga smattrar regnet mot rutan. Kläderna gör mannen, sägs det, och en kejsare utan kläder är ingenting att ha.