Feel in the Blogg

Igår for dottern och jag till Stockholm! Med tåg och vidare med T-banans blå linje mot Solna. Näckrosens tunnelbanestation långt nere i underjorden. Det var svalt och fuktigt där.

Lika svalt och fuktigt är det kanske inte i rymden – vad vet jag? Det var lite av det vi tänkte ta reda på.

Dottern och jag var inbjudna att närvara vid en förhandsvisning av långfilmen ”I rymden finns inga känslor” regisserad av Andreas Öhman med bl.a. Cecilia Forss, Martin Wallström och Bill Skarsgård i huvudrollerna.
Efter att ha sett kortfilmen i SVT den 13 juli och blivit upprörda tog vi kontakt med såväl SF (Svensk Filmindustri) som Riksförbundet Attention och Autism- och Aspergerförbundet. Nu var vi alltså ett litet gäng som skulle se också långfilmen – lite före alla andra.

*******

Reaktionerna på filmen var många. Dotterns spontana åsikt efteråt: ”-Den var värre än kortfilmen!”

Filmen lanseras av SF som en svensk komedi och Eva Svendenius, chef för biografdistributionen,  påpekade gång efter annan att det är en humoristisk film. Att vi skulle bortse från begreppet Aspergers syndrom och mer se det som en film om broderskärlek. Men det är väldigt svårt att frånse begreppet Aspergers när detta upprepas om och om igen i filmen. Dessutom presenteras filmen så här av SF, citat: ”18-årige Simon delar lägenhet med sin bror Sam. Simon som har Aspergers syndrom kräver ett fast schema där allt måste vara sig likt vecka efter vecka. Förändringar är något han bara kan hantera i små doser och när allt blir för jobbigt gömmer han sig i sin tvättunna, fylld med självlysande stjärnor – han gömmer sig i rymden för där finns inga känslor.
När Sam blir dumpad av sin flickvän och går in i en mindre depression spricker hela tillvaron för Simon. Han ger sig själv i uppdrag att hitta en ny flickvän till Sam, men med sin sociala inkompetens blir det inte enkelt, Simon vet ingenting om tjejer och kärlek …”

Man ska kanske kunna skoja om det mesta. Lite humor kan lätta upp en hård värld – men det beror också på hur pass accepterat begreppet man raljerar om är. Med erfarenhet av Lars Vilks rondellhundar vet vi att alla inte har samma åsikt om vad som är tillåtet eller inte. För några år sedan var det mer eller mindre tabu att skoja om homosexuella och huruvida det är kul att skämta om pedofiler låter jag vara osagt.

Det ska nu alltså vara OK att skämta om Aspergers syndrom. Min fråga är: Har vi kommit så långt?
Vet alla vad Aspergers syndrom är? Om inte – hur uppfattar man då ”Simon” i filmen? Vad är det med ”Simon” som man då tycker är skojigt? Och varför?

Är det inte så att Aspergerspersoner ingår i ett stort mörkertal? Att många av de här människorna varje dag får utstå stor pina för att de har egenskapen Aspergers syndrom. Att en ung kille eller tjej som söker jobb eller skola inte vågar tala om att de har fått diagnosen just med tanke på alla fördomar. Är det då OK att skämta om problemen?

Om svaret på den frågan är ja, borde det inte då också vara i sin ordning att skämta om t ex schizofreni? Eller göra komedier med slapsticks om långtidssjukskrivna utbrända och deras panikångestnoja?

Hur långt har vi kommit? Och vem bestämmer det? Är det OK att ha kul på Aspergerspersoners bekostnad?

Nu finns ju filmen redan och den har premiär om 2 veckor – fredagen den 3 september. Så vad göra? Jag och dottern hoppas på en debatt kring filmen med saklig information om Aspergers syndrom efteråt. Då kanske vi kan se filmen med ett litet leende på läpparna.

Finns det känslor i rymden? Ingen aning! Det jag vet att frånvaro av känslor inte har ett dugg med Aspergers syndrom att göra! Jag älskas nämligen av ett antal närstående med just den egenskapen!

Dottern och jag tar rulltrappan uppåt!

Upp ur underjorden. Tillbaka till verkligheten.

Med varma, starka känslor inombords.

Idag hade jag förmånen att prata i radion med utbildningsminister Jan Björklund. Det var hans tur att utfrågas i Sveriges Radios program Ring  P1. Naturligtvis handlade mina frågor om alla elevers rätt till undervisning i den svenska grundskolan. En rättighet som inte finns idag.

Jag tog upp Jan Björklunds förslag om elitsatsning bland grundskolans 13-åringar kontra det faktum att ett stort antal elever idag inte får den grundskola de har rätt till enligt lag. Att s k stökiga elever kan förväntas sig skolk inskrivet i betyget och att få mamma och pappa sitta vaktande i klassrummet – medan det ska satsas på elever som redan har det lätt för sig.

I gruppen ”stökiga elever” hamnar väldigt ofta elever med t ex ADHD och Aspergers syndrom. Barn och ungdomar som är intelligenta men som kan behöva särskilt stöd efter sina förutsättningar. När det stödet uteblir diskrimineras dessa elever svårt. Förutom den personliga tragedin för var och en – innebär det en utslagning som kan medföra stora utgifter i framtiden för samhället genom arbetslöshetsersättning, sjukbidrag och i värsta fall kostnader i samband med kriminalvård.

Den dag alla skolelever får den undervisning de har rätt till enligt lag – då först kan man satsa på s k elitelever!

Ni kan höra programmet igen ikväll, torsdag kl 20.35, då i en förkortad version. Då får ni höra vad Jan Björklund hade att komma med! Klicka HÄR för att komma till radions Ring P1

Jan Björklund gör det igen! Tabbar sig och dabbar sig! Det blir helt klart IG i uppförande och skamvrån för utbildningsministern!

Skolk ska synas i betyget! Det förslaget lägger Jan Björklund och regeringen nu fram!

Varför då? Av vilken anledning ska skolk synas i ett skolbetyg? Det är den första fråga man ställer sig.
En annan fråga som Björklund själv borde finna svar på är VARFÖR SKOLKAR SKOLELEVER??
Ungar som gillar skolan, som blir respekterade och som får undervisning efter sina förutsättningar – varför skulle dom vilja skolka?

Att införa skolkredovisning i betyget är bara ett sätt att hota! Hota elever att stanna kvar i klassrummet oavsett hur de mår. Hota de elever vars ända utväg för att stå ut i skolan – är att avvika några timmar, få lugn och ro – genom att gå hem eller vad som helst. Det är att skrämma elever till lydnad – något som inte kommer att ha någon som helst inverkan på frånvaron.
Däremot kommer de elever som har det svårast, de som inte klarar tempot, de som har ”myror i brallorna”, de med sociala problem och neuropsykiatriska funktionshinder – att slås ut ännu mer.

Detta är att stampa på dom som redan ligger! Den mentaliteten har Jan Björklund visat prov på tidigare och han gör det igen! Åter visar det att vi har en utbildningsminister som inte har en susning om skolan! En minister som är en fara för skolan i allmänhet och för de svagaste eleverna i synnerhet.

För mig är det självklart att rösta bort en sådan makthavare i höst! Barn är vår framtid! Skolan är det viktigaste vi har! Utan en bra skola – inga trygga elever – inga kunniga vuxna – ingen framtid.

Varför ska bögar och flator få en egen festival och total uppmärksamhet under en vecka!? Alla tidningar med självaktning bara måste ha artiklar om mobbade bögar och diskriminerade flator just nu. Men alla andra diskriminerade då?? När får då ”komma ut”?

Fr o m nästa år vill jag se en NPF-parad och allt ljus på alla särbehandlade människor med ADHD, Aspergers syndrom, Tourettes och allt vad det heter!

Alla trakasserade och förföljda som behandlas som parias bara för att dom inte riktigt platsar i någon sorts påhittad normalmall som inte existerar i verkligheten!
Alla genier, uppfinnare, artister, företagsledare och andra som lyckats trots hemsk uppväxt och hårt motstånd från en allmänhet – dom vill jag se i ett gigantiskt festtåg!
Alla knäckta självmordskandidater, alla lärarmobbade skolelever, alla förbannade ”skitungar” – ska gå med i tåget!

Det är inte OK att diskriminera någon för att han eller hon älskar en person av samma kön. Men det är banne mig inte heller i sin ordning att intelligenta människor slås ut från skola och arbetsliv för att några bestämt att dom inte passar in!

Gå in HÄR för att komma till Riksförbundet Attention! Och HÄR för Autism- och Aspergerförbundet!

Kortfilmen ”I rymden finns inga känslor” visades i SVT den 13 juli. Filmen sägs handla om hur en ung man med Aspergers syndrom får sin tillvaro att fungera. Andreas Öhman, filmens manusförfattare och regissör kommer med en långfilmsversion till hösten. Fredagen den 3 september har den längre filmen premiär på svenska biografer.

Efter att ha sett kortfilmen tillsammans med ett par ungdomar med just Aspergers syndrom blev jag både upprörd och bedrövad. Andreas Öhman saknar insikt om hur Aspergerspersoner fungerar och raljerar om de svårigheter och bekymmer som människor med denna egenskap möts av i samhället. En ”humor”som träffar rakt i solar plexus! Stampar på den som redan ligger!

Föreställningen presenteras som en film där, citat: ”Simon, 18 år, lider av Aspergers syndrom”. Regissören skriver också, citat: ”- Det är en ganska lättsam film trots att den handlar om en kille med Aspergers.”

Människor med Aspergers syndrom varken lider eller njuter av egenskapen! Dom bara är!
I en av kommentarerna till de tidigare bloggar jag skrivit om filmen berättar en man att han inte lider av sin AS – men däremot av all okunskap och all oförståelse kring den!
Den här filmen gör inte kunskapen och förståelsen bättre! En av de ungdomar som jag såg filmen tillsammans med sa: ”-Jaha, nu kan jag aldrig mer berätta att jag har Aspergers – för då tror dom att jag är en idiot”.

Jag bad professor Christopher Gillberg om en kommentar och han skriver så här, citat:

”Fruktansvärt pekoral. Jag tror att den framstår så extremt negativ pga det usla manuset, avsaknaden av riktig regi och de bedrövliga skådespelarprestationerna. Jag håller med om att den är en katastrof: om detta är den bild som public service vill förmedla om Aspergers syndrom så är det tragiskt. Jag menar att föreningarna borde reagera – och det på bästa plats i debattsammanhang!”

Jag kommer nu att kontakta Riksförbundet Attention samt Autism- och Aspergersförbundet angående filmen samt Professor Gillbers kommentarer. En av bloggläsarna har redan kontaktat SF – Svensk Filmindustri för att se till att representanter för ovan nämnda föreningar får en förhandsvisning av långfilmen innan den går upp på bio.

”I rymden finns inga känslor” påstår Andreas Öhman. Men hos mängder av människor finns massor av känslor kring alla felaktiga uppgifter, vanföreställningar och hånfulla kommentarer kring Aspergers syndrom!

Bilden föreställer tunnan som Simon i filmen sover i. ???