Igår for dottern och jag till Stockholm! Med tåg och vidare med T-banans blå linje mot Solna. 
Näckrosens tunnelbanestation långt nere i underjorden. Det var svalt och fuktigt där.
Lika svalt och fuktigt är det kanske inte i rymden – vad vet jag? Det var lite av det vi tänkte ta reda på.
Dottern och jag var inbjudna att närvara vid en förhandsvisning av långfilmen ”I rymden finns inga känslor” regisserad av Andreas Öhman med bl.a. Cecilia Forss, Martin Wallström och Bill Skarsgård i huvudrollerna.
Efter att ha sett kortfilmen i SVT den 13 juli och blivit upprörda tog vi kontakt med såväl SF (Svensk Filmindustri) som Riksförbundet Attention och Autism- och Aspergerförbundet. Nu var vi alltså ett litet gäng som skulle se också långfilmen – lite före alla andra.
******* 
Reaktionerna på filmen var många. Dotterns spontana åsikt efteråt: ”-Den var värre än kortfilmen!”
Filmen lanseras av SF som en svensk komedi och Eva Svendenius, chef för biografdistributionen, påpekade gång efter annan att det är en humoristisk film. Att vi skulle bortse från begreppet Aspergers syndrom och mer se det som en film om broderskärlek. 
Men det är väldigt svårt att frånse begreppet Aspergers när detta upprepas om och om igen i filmen. Dessutom presenteras filmen så här av SF, citat: ”18-årige Simon delar lägenhet med sin bror Sam. Simon som har Aspergers syndrom kräver ett fast schema där allt måste vara sig likt vecka efter vecka. Förändringar är något han bara kan hantera i små doser och när allt blir för jobbigt gömmer han sig i sin tvättunna, fylld med självlysande stjärnor – han gömmer sig i rymden för där finns inga känslor.
När Sam blir dumpad av sin flickvän och går in i en mindre depression spricker hela tillvaron för Simon. Han ger sig själv i uppdrag att hitta en ny flickvän till Sam, men med sin sociala inkompetens blir det inte enkelt, Simon vet ingenting om tjejer och kärlek …”
Man ska kanske kunna skoja om det mesta. Lite humor kan lätta upp en hård värld – men det beror också på hur pass accepterat begreppet man raljerar om är. Med erfarenhet av Lars Vilks rondellhundar vet vi att alla inte har samma åsikt om vad som är tillåtet eller inte. För några år sedan var det mer eller mindre tabu att skoja om homosexuella och huruvida det är kul att skämta om pedofiler låter jag vara osagt.
Det ska nu alltså vara OK att skämta om Aspergers syndrom. Min fråga är: Har vi kommit så långt?
Vet alla vad Aspergers syndrom är? Om inte – hur uppfattar man då ”Simon” i filmen? Vad är det med ”Simon” som man då tycker är skojigt? Och varför?
Är det inte så att Aspergerspersoner ingår i ett stort mörkertal? Att många av de här människorna varje dag får utstå stor pina för att de har egenskapen Aspergers syndrom. Att en ung kille eller tjej som söker jobb eller skola inte vågar tala om att de har fått diagnosen just med tanke på alla fördomar. Är det då OK att skämta om problemen?
Om svaret på den frågan är ja, borde det inte då också vara i sin ordning att skämta om t ex schizofreni? Eller göra komedier med slapsticks om långtidssjukskrivna utbrända och deras panikångestnoja?
Hur långt har vi kommit? Och vem bestämmer det? Är det OK att ha kul på Aspergerspersoners bekostnad?
Nu finns ju filmen redan och den har premiär om 2 veckor – fredagen den 3 september. Så vad göra? Jag och dottern hoppas på en debatt kring filmen med saklig information om Aspergers syndrom efteråt. Då kanske vi kan se filmen med ett litet leende på läpparna.
Finns det känslor i rymden? Ingen aning! Det jag vet att frånvaro av känslor inte har ett dugg med Aspergers syndrom att göra! Jag älskas nämligen av ett antal närstående med just den egenskapen!
Dottern och jag tar rulltrappan uppåt! 
Upp ur underjorden. Tillbaka till verkligheten.
Med varma, starka känslor inombords.
Senaste kommentarer