Feel in the Blogg

Jultomten laddar sin säck med klappar till alla snälla barn!

För visst vet vi att tomten alltid frågar när han kommer: ”Finns det några snälla barn här?” Så här lyder texten på en amerikans julsång ”Santa Claus is coming to town”:

”You better watch out
You better not cry
You better not pout
I’m telling you why
Santa Claus is coming to town
Santa Claus is coming to town
Santa Claus is coming to town

He sees you when you’re sleeping
He knows when you’re awake
He knows if you’ve been bad or good
So be good for goodness sake”

”Han gör en lista, han kollar den två gånger, han vill veta vem som är stygg eller snäll…”
Ja, för Guds skull – se till att vara snäll för annars kommer inte tomten!

Men vilka barn blir utan julklappar? Vilka barn har inte varit tillräckligt snälla?

Är det bråkiga barn? Barn som inte lyder sina föräldrar? Barn som gör hyss och inte kan sitta stilla? Barn med ADHD… 

Barn med ADHD, Aspergers syndrom och andra egenskaper inom Autismspektrat kan säkerligen betraktas som icke-snälla av en oförstående omgivning. När bråkandet, skrikandet och ”olydnaden” beror på helt andra saker än illvilja och busighet.

Säkert finns det många barn som aldrig skulle få några  julklappar om man följde kravet på ”snällhet” före jul. Känner du en unge som du inte vill ge julklappar för att han varit så bråkig och dum?? Läs då först på Attentions hemsida genom att klicka HÄR eller på Autism- och Aspergerförbundets sida genom att klicka HÄR!

GOD JUL  TILL ALLA BARN!

Dampunge är ett skällsord som används av en del. DAMP är en gammal beteckning för ADHD. ADHD är en förkortning av engelskans attention deficit/hyperactivity disorder, som brukar översättas med uppmärksamhetsstörning med överaktivitet.

ADHD-unge går inte lika lätt och ledigt att vräka ur sig när man vill mobba någon – och det känns skönt. Att någon skulle vara idiot för att han eller hon har svårt med uppmärksamheten eller ha svårt att sitta stilla verkar faktiskt, ja rent idiotiskt!

ADHD och andra neuropsykiatriska egenskaper har ingenting med intelligens att göra, snarare tvärtom. Det finns väldigt många smarta personer med just ADHD, Aspergers syndrom och andra diagnoser inom Autismspektrat. Tommy Mäkelä är en av dom! Reportaget här intill är taget ur DN Söndag 14/11 och finns i Ekonomidelen. Tyvärr har jag inte hittat den än i nätupplagan.

Tommy Mäkelä har båda diagnoserna ADHD och Aspergers syndrom. Han sågs som ett ”problembarn” i skolan och har alltid fått höra att av honom skulle det inte bli någonting. Men hans mamma och pappa trodde på honom, stöttade och kämpade. Tidningen skriver, citat: ”Det är en viktig förklaring till att han har lyckats överbrygga sina svårigheter.”

Men vad gör det barn som inte har någon mamma och pappa som förstår? Eller som har föräldrar med samma svårigheter och därmed svårt att förstå både sig själv och sitt barn?

En del av dom sitter på Kumla. Det är nämligen bra med intelligens och smarthet när man planerar grova brott…

Tommy Mäkelä hade tur. Trots oförstående lärare och skolor som helst vill göra sig av med ”problemen” på enklaste sätt – klarade han sig. Tommy är idag verksamhetschef för Olivia föreläsning, som är en del av Olivia. Klicka HÄR för att komma till Tommys företag!

Så här säger Tommy: Att göra saker som andra inte riktigt vågar, den erfarenheten har jag också av personer med ADHD och Aspergers syndrom.

Att våga ta steget! Våga välja nya vägar! Våga satsa! Våga se saker och ting på annorlunda sätt. Det är finessen med ADHD och Aspergers syndrom! För det är en finess om man använder den rätt. Något extra, lite Människa+, brukar jag säga.

Människa+ ska självklart ”användas”. Dessa personer vågar och kan uträtta stordåd om de får chansen. Det gäller inom alla områden. Att våga tänka annorlunda, våga utmana och våga kämpa.

Det gäller, som sagt, inom alla områden. Får de här människorna inte en ärlig chans att leva som andra, uträtta sina stordåd för samhället – så kan de komma att göra det inom den kriminella världen.

Ett välfärdsland speglar hur väl man tar hand om de som har det svårt, är min absoluta synpunkt. Sverige är därmed inget välfärdsland. Alltför många människor far illa på olika sätt – och personer med ADHD och Aspergers syndrom är några av dom! En skam för Sverige! Förutom att det är en oerhörd tragedi för de drabbade människorna är det vansinnigt rent samhällsekonomiskt.

Klicka HÄR för att komma till Autism- & Aspergerförbundet och HÄR för att komma till Attention – intresseföreningen för människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Jag reagerar ofta på olika saker – både positivt och negativt. Det syns på bloggen. Ibland hinner jag inte publicera alla reaktioner men här kommer ett par i alla fall:

Nu ska Estetiska programmet försvinna från gymnasieskolan.

Det är diskriminering av inte bara en utan flera yrkesgrupper! Dessutom innebär neddragning av estetisk verksamhet att en positiv och lugnande effekt försvinner från den hetsiga, stressiga skolan. ARG blir jag!

Ännu argare, faktiskt vansinnigt förbannad blir jag på denna artikel i gårdagens
Arboga Tidning: Idioten till lantbrukare kastrerade sin tjurkalv med ett buntband! Han drog åt bandet hårt ovanför pungen på tjurkalven i syfte att blodflödet skulle täppas till och pungen ramla av. Kalven blev sjuk efter svårt lidande och veterinären som tillkallades anmälde brottet!

Straffet blev 80 dagsböter för djurplågeri men rätten missade ett straff! Gubben skulle själv fått buntband åtdraget runt pungen så den ruttnade och ramlade av! ARG!! Läs mer genom att klicka HÄR och kom till Bärgslagsbladet/Arboga Tidning.

Konfunderad blir jag över ”senaste nytt”: ”ADHD har genetiska orsaker”. Och?? Redan??

Det har folk vetat länge – men, det ska väl till ett antal olika forskare som i tid och otid ska forska och forska och forska om samma sak innan det blir en sanning. Under tiden går ett antal barn och ungdomar under ihop med sina förtvivlade föräldrar och farföräldrar som får höra att det 1) beror på dålig uppfostran 2) beror på för mycket TV-tittande och dataspelande 3) beror på för mycket sötsaker 4) beror på dålig kosthållning 5) beror på att ungen helt enkelt är elak, oförskämd och ovanligt korkad.

Jo, jag blir nog lite ARG på detta också! men också lite glad. Upprättelse för barn, ungdomar och vuxna med ADHD och Aspergers syndrom! Förhoppningsvis också förståelse och stöd.

Läs mer om rönen via SvD, DN och Aftonbladet genom att klicka på namnen.

Glad blir jag också över att jag plockade in uteväxterna förra veckan
när nu temperaturen pendlar runt nollan på morgnarna. Lite ljung ute på trappan fick det bli istället.

Äpplen finns som hopplockade som fallfrukt om någon vill göra paj.

Definitivt glad blir jag över solrosorna jag köpte från Munktorp i fredags! Ha en härlig torsdag!

Andreas Öhman, Jonathan Sjöberg och Bonnie Skoog Feeney fanns igår på plats i Filmstaden, Solna för att ta en diskussion kring filmen ”I rymden finns inga känslor”.

Kvällen började med en visning av filmen för en nästan fullsatt salong av tyckare och tänkare om filmen. Riksförbundet Attention, Autism- och Aspergersföbundet. Föreningen Organiserade Aspergare (OA) hade många representanter med.

Jag hajade till när jag kom in i biosalongen när jag såg detta: En stor tunna! Sen förstod jag att det var en papperskorg för popcornkartonger och flaskor – och inte tunnan där ”Simon” i filmen sover om nätterna…

För mig var det andra gången jag såg långfilmen och den s k komedin fick mig faktiskt att börja gråta. Att raljera så oförståndigt om företeelser som i verkliga livet orsakar sådan smärta och sådant lidande tar hårt.

Efter en bensträckare drog diskussionen igång och trion filmmakare var märkbart nervösa. Det var stundtals mycket hård kritik de fick utstå och trion försvarade sig ibland genom att skylla på andra, ibland genom att förneka och ibland genom att be om ursäkt.

De tre filmmakarna framstod som ett gäng unga, oerfarna som slängt ihop en film efter ett i deras tycke lysande koncept – men missat researchen och källforskningen. En miss som slår undan benen på en skara människor som redan tidigare har det mycket svårt. Vid en direkt fråga erkände de tre att de aldrig pratat med någon person med Aspergers syndrom under tillkomsten av filmen!

Filmen går hem – om man läser recensionernas hyllningar – och det beror enbart på att det stora flertalet, inklusive recensenterna, inte har särskilt mycket kunskap om vare sig Aspergers syndrom eller andra egenskaper inom Autismspektrat. Filmen ses om en lättsam gulligullkomedi med lite skruvade företeelser som lockar till skratt. Våra protester och vår vrede denna kväll blir en droppe i havet – ett hav av näst intill idel kritikerrosor – men vi fick ändå säga vårt!

Att göra en film om en egenskap som en allmänhet inte har en aning om vad det är – får konsekvenser. Skrattet blir lätt till lyteskomik. Det till synes harmlösa har en bakgrund i sorg och tårar som aldrig förstås. Som inte hör hemma – när filmen går mot succé.

Efter en dryg timmas debatt bröt Eva Svendenius, SF, kvällen då en ny, allmän föreställning skulle starta.

Filmen är en smocka i solar plexus på människor med Aspergers syndrom. ”I rymden finns inga känslor” handlar inte om en person med den egenskapen. ”Simon” är fiktiv men lyckas ändå stampa till ordentligt på en sargad skara som redan ligger.

Mycket anmärkningsvärt, för att inte säga upprörande, är det faktum att Riksförbundet Attention fick möjlighet att ta del av manus innan filmen gjordes – men avstod! Jag har tidigare sökt ansvariga på Attention för att höra om detta är riktigt men förbundet har valt att inte svara. Igår kväll bekräftade filmmakarna att Attention haft möjlighet att delta i utformningen av filmen men missat det.
För mig är det en så allvarlig försummelse att jag tänker säga upp mitt medlemskap i föreningen!

Hade Riksförbundet Attention tagit del av manuset hade kanske filmen sett annorlunda ut!
Genom ett samarbete med Attention hade alla biobesökare kunnat få ta del av informationsmateriel om Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska egenskaper när de anträdde biosalongen!

En sådan miss av Riksförbundet är i mitt tycke oförlåtligt! Jag går ur Attention!

Från vänster Jonathan Sjöberg (manus och producent),  Andreas Öhman (regi och manus) och Bonnie Skoog Feeney (producent).

.

”I rymden finns inga känslor” lovordas nu av kritikerna och höjs mer eller mindre till skyarna. Men vari ligger succén??

Självklart bäddar Bill Skarsgård för framgången – en i raden av Skarsgårdsättlingar som äntrat scenen. Men mera? En komedi om en kille med Aspergers syndrom – så presenteras filmen – vari ligger det lockande för en allmän publik?

Hur kan man göra en komedi om något som de flesta inte vet vad det är? Gå ut på stan och fråga hundra personer om Aspergers syndrom och du får inte ett enda rätt svar. Ingen vet!

Vad är det då man skrattar åt i filmen? Det kan ju inte vara av igenkännande?
Är det åt den tokiga killen som bor i en tunna? Hur konstigt han beter sig, slår folk på käften utan anledning samtidigt som han verkar rätt gullegullig? Eller vad är det som är roligt?

Människor med Aspergers syndrom och andra liknande egenskaper inom Autismspektrat har delats i två läger, har det sagts mig. En del tycker filmen är jättekul och känner igen sig. De andra tar mycket illa vid sig, känner sig utpekade som idioter.

Det jag kan konstatera är att när människor inte har en aning om en sak – och sen får det presenterat för sig i en film – då blir det en sanning!
”I rymden finns inga känslor” blir sanningen om Aspergers syndrom! För hur ska en ovetande allmänhet annars tolka budskapet?

Vad vill Andreas Öhman med sin film? Jag är ganska säker på att han inte producerat filmen bara för just den där lilla skaran av befolkningen som har Aspergers syndrom och som känner igen sig.

Och varför hyllar de flesta kritikerna filmen? Jag tror det beror på att dom inte heller har en aning om vad Aspergers är för något. Dom ser bara en myspysig film med rätt mycket värme och lite tokigheter.
Sen glömmer dom totalt utpekandet av Aspergers syndrom. Sanningen som uppstår med filmen. Sanningen som gör att en hel mängd vanliga killar och tjejer med egenskapen blir livrädda att någon ska avslöja dom. Dom har fått slåss så fruktansvärt hårt i sina liv att dom inte orkar gå en rond till. Vill inte få frågor om livet i en tunna eller påstådd känslokyla.

Ikväll ska jag träffa filmmakarna i Stockholm för en diskussion ihop med andra med erfarenhet av Aspergers syndrom. Då ska jag ställa dom här frågorna. Imorgon vet vi svaren – kanske…