Drug preguntas

Dagens predikan – om våra portfolios över tid

Äldreomsorg, Lokalt, Sverige & Världen, Två små barn, Vården Inga Kommentarer »

Tid går fort! Som ung tycker man sig ha hur mycket liv kvar som helst
- då när timglaset är fullt… Men på något märkligt sätt går tiden snabbare ju äldre vi blir. Snart är våra livs timglas inte mer än så här…
På väg att rinna ut… Inte många år, månader eller dagar kvar…

Vi vet heller inte hur lång vår uppmätta tid är… Några som fick sina timglas krossade var två små barn i Arboga för fyra år sedan.
Igår mindes vi särskilt Max och Saga. På kvällen tände jag ljus i min speciella stjärna till barnens ära.

Men om exempelvis en liten flicka får ett normallångt liv
- hur behandlas hon mot slutet? Ett efterlängtat barn lekte sorglöst i sin barndom.
Växte upp – blev en ung kvinna och så småningom en duktig kontorschef, älskad maka och mor.
Men tiden går och tidens tand gnager. Vem ser den där lilla flickan eller den unga kvinnan, makan och mamman på ålderns höst? Vem respekterar henne och högaktar henne som den person hon var – men också är?

Ibland tänker jag att på våra servicehus och äldreboenden borde det finnas en portfolio för var och en av de gamla!
En mapp med bilder på kvinnan eller mannen som ligger där skröplig, orkeslös och trött. För att återfå respekten! För att se människan bakom det skrynkliga höljet! För att se en ung själ i en åldrad kropp.

Dikten nedan fann jag via en vän på Facebook och jag publicerar den här. Jag vet inte vem som skrivit den.
Fotografierna ovan har ingenting med dagens text att göra. D v s den lilla flickan som blivit ung och sen gammal har all respekt fortfarande.

Dikten är skriven av en kvinna, som inte såg ut att
intressera sig för omgivningen utan bara satt och stirrade ut genom fönstret
på Servicehuset där hon bodde. När hon var död ,
fann man denna dikt bland hennes papper.

Vad ser ni systrar.

        Vad ser ni systrar, vad ser ni säj.

Förklara vad ni ser när ni ser på mej.

En knarrig gammal gumma, inte särskilt kvick,

Osäker om vanor, med frånvarande blick.

 

Som spiller ut maten och inte ger svar

 när ni muttrar om henne som aldrig blir klar.

Som inte ser ut att märka vad ni gör

Och ständigt tappar käppen och inte ser sig för.

 

Som viljelöst låter er göra hur ni vill,

Med matning och tvättning och allt som hör till.

Är det så ni tänker när ni ser mej säj?

Öppna ögonen systrar, titta närmare på mej.

 

Jag ska tala om vem jag är, som sitter här så still.

Som gör vad ni ber mig och äter när ni vill.

Jag är ett tioårs barn med en far och en mor,

Som älskar mej och min syster och bror.

 

En sextonårs flicka smäcker och grann,

Med drömmar att snart få möta en man.

En brud nästan tjugo – mitt hjärta slår volt,

Vid minnet av löften jag givit och hållit.

 

Vid tjugofem- nu har jag mina egna små

Som behöver mig i hemmets lugna, trygga vrå.

En kvinna på trettio, mina barn växer fort

Och hjälper varandra i smått och stort.

 

Vid fyrtio är de vuxna och alla flyger ut,

Men maken är kvar och glädjen är ej slut.

Vid femtio kommer barnbarn och fyller upp vår dag,

åter har vi småttingar min älskade och jag.

 

Mörka dagar faller över mej, min make är död,

Jag går mot en framtid i ensamhet och nöd.

De mina har nog med att ordna med sitt,

Men minnet av åren och kärleken är mitt.

 

Naturen är grym, när man är gammal och krokig

Får den en att verka en aning tokig.

Nu är jag bara en gammal kvinna,

Som sett krafterna tyna och charmen försvinna.

 

Men inuti denna gamla kropp bor ännu en ung flicka.

Då och då uppfylls mitt medfarna hjärta.

Jag minns min glädje, jag minns min smärta.

Och jag älskar och lever om livet på nytt.

 

Jag tänker på åren, de alltför få som har flytt

Och accepterar kalla fakta, att inget kan bestå.

Om ni öppnar era ögon, systrar, så ser ni ej

Bara en knarrig gammal gumma.

 Kom närmare, se Mej.

 

Etiketter:


Premium Wordpress Themes by Natty WP. Web Hosting
Images by our golf tips desEXign.