Som skärvor av ett liv ligger dom där – kronbladen från de nyss så ljuvliga tulpanerna. Som skärvor av ett liv.
Det som en gång blommade ska vissna och dö. Så sorgligt att uppleva. Att brytas ner, mista färg och glans för att aldrig finnas mer.
Så är livet. Så är blommans liv men också människans. Och kärlekens. Blommar och doftar underbart för att sakta förändras, tyna bort och försvinna. Det vackra blir skadat och fult. Det som än en gång blomstrade rikt och varmt – blir härjat och kallt.
Är det slutet? Födas, leva och dö. Blomman, människan och kärleken – födas, leva och dö?
Nej, det kan inte vara så. Det måste finnas något annat, något nytt. Blommor vissnar, faller ner till marken men blir till nytt liv igen. Så vill jag också tro att ett människoliv är. Och kärleken. Visst kan den växa igen, på annat sätt, en annan gång, på nytt?
Senaste kommentarer