Jag mår illa när tidningar och TV slår upp att Saddam Hussein ska avrättas genom hängning. Inte för att jag är anhängare av Saddam och hans regim – men för den känsla jag får i maggropen av medeltida skådespel där avrättningar var folklustspel. Men också för min bergfasta uppfattning att ingen har rätt att avsluta någon annans liv. Jag är emot dödsstraff.
Hur vidrigt än någon människa betett sig, hur många liv han eller hon har på sitt samvete och hur mycket ondskan personen ifråga har åsamkat – så är Du och jag inte mycket bättre om vi bestämmer över liv och död – och att denna människas liv nu ska vara slut.
Sen är jag så naiv så att jag tror på bättring. Jag lever på hoppet med en optimistisk inställning. Jag inbillar mig att det finns någonting i varje människa om än mycket väl dolt ibland. Att denna lilla bit av godhet ska kunna tillföras näring för att kunna växa sig starkare. Att en människa inte föds ond men blir av ond av omständigheter. Och att dessa omständigheter kan förändras och utvecklas i positiv riktning.
Sen kanske det för Saddam Hussein är bättre med dödsstraff än att torteras och skändas i irakiskt fängelse – det vet jag inte.
När jag läser om mördare, våldtäktsmän och människor som misshandlar och torterar – så tänker jag: Denna människa föddes en gång till världen, kom som ett litet nyfött barn till en mamma och kanske också en pappa. Ett litet nyfött barn. Vad hände? Hur blev det som det blev? Och – det viktigaste – hur kan vi se till att historien inte upprepas igen och igen och igen.
Den frågan är mycket viktigare än att hänga Saddam Hussein.
Senaste kommentarer