Här är ingången till kyrkogården i Arboga.
Den kyrkogård som ligger i den centrala delen av staden.
Hit brukar jag promenera ibland.
Det är så stilla och vackert på kyrkogården.
Min fantasi hinner ifatt mig när jag vandrar där bland gravstenar och kors.
För här inne finns två små barn. 
Och fast dom sägs vara döda så finns dom för alltid levande hos alla vi som tänker på dom. Vägen till barnen är lätt att hitta. 
Max och Saga – bor så fint här. På vackraste platsen invid ån.
Stigen är upptrampad. Många vill gå och hälsa på barnen.
Så också jag denna iskalla januaridag 2010. 
Gravplatsen är så fin om än full av snö denna dag. Den hjärtformade gravstenen utmärker sig bland alla andra. Och så många dekorationer och saker. Ett halsband hänger där, några frusna blommor, lyktor. Jag tänder två små värmeljus i det lilla lusthuset. 
Värmeljusen värmer mig ihop med barnens glada skratt.
Ja, för nu börjar fantasin flöda och jag både hör och ser verkligen Max och Saga. 
Fotot är inbäddat i snö och is men barnen är levande ändå. Saga skrattar så gott när hon leker där i snön med sin storebror. Så glada och sorglösa. De visar mig ett nytt gömställe! 
Under en enbuske! Ja, härinne kan man verkligen gömma sig eller ha som hemlig koja! 
Det står t o m ett ljus därinne. Jag vill också krypa i där tillsammans med barnen!
Dagen är så kall och bister men när jag lämnar kyrkogården är jag alldeles varm. Varm i hjärtat och varm i hela kroppen. Barnen verkade så lyckliga och obekymrade. Och ändå fast jag vet att det bara är mina fantasier så gör det mig gott. Att två små barn kan ge så mycket även fast de för alltid kommer att vara knappt 2 och 4 år. Även fast deras liv här ibland oss levande så grymt avslutades för snart två år sedan. Deras väsen lever kvar, de finns mitt ibland oss när vi tänker och minns.
Tack Susanne för dina fina brättelser om hur Max och Saga har det idag!
Kommentaren ovan var från mig :0) glömde byta namn bara!