Sen jag brände ut mig har jag så sakteliga lärt mig att leva efter, och framför allt, uppskatta ”långsamhetens lov”. Hur skönt det är att vila i stunden.
När jag kommer hem och ska låsa upp dörren – och inte hittar nycklarna direkt: Förr blev jag omedelbart stressad och tänkte: Jag har säkert glömt dom någonstans! Rev och slet i väskan – vilket gjorde att jag, förutom att må dåligt, rafsade runt i handväskan så jag missade nycklarna! Numera stannar jag upp, tänker att jag faktiskt VET att nycklarna ligger där någonstans, söker metodiskt och – ja,visst, där är dom! Lugn och fin alltså.
Idag kände jag av ”långsamhetens lov”. Jag gick ut för att vattna den sista pelargonen som hänger kvar i ampeln på trappan. Felix, vår ena katt, kommer gående och får syn på mig. ”-Kom Felix”, ropar jag glatt! Men – jag märker att han har något annat i tankarna. Han ser ut att ha planer på att urätta sina behov. Så – i långsamhetens lov – väntar jag där på trappan. Katten nosar runt, petar lite med ena tassen bland de gula och röda löven på marken och letar vidare – efter rätt ställe. Jag väntar och upptäcker den härliga höstluften, dofterna, trädens alla granna färger och drippdroppet från regnet mot taket över entrén. Felix hittar sin plats, gör det han ska – och kommer glatt springande mot mig sen – och vi går in tillsammans.
Det var en stund jag njöt av. Felix blev glad över att jag ”hade tid” att vänta på honom och jag över att får känna ”långsamhetens lov”.
Förresten borde vi alla vara mer som katter – fast det blir det en blogg om en annan dag.
Senaste kommentarer