Igår, midsommardagen, när jag hängt ut tvätten upptäckte jag att pionbusken hade stora knoppar. Rosa, hårt knutna knoppar som redan avslöjade sin underbara doft. Försiktigt luktade jag på en av dom och doften var förtrollande.
På kvällen när jag drog ner min persienn tittade pionknoppen in på mig och jag såg att den sakta hade börjat öppnas.
Imorse när jag tittade ut genom mitt sovrumsfönster log jag för mig själv. Pionen var utslagen och såg ut att titta just på mig. Visa upp sin prakt bara för mig. Det var en naturupplevelse som gick rakt in i hjärtat. Så enkelt men så fantastiskt.
Då kom jag att tänka på – sådana här små, underbara händelser märkte jag aldrig när jag var som värst upp i varv. Då – innan den hemska dagen då jag genom utbrändhet rasade ner i ett stort svart hål.
På den tiden var hela min tillvaro ”schemalagd” med måsten som gällde mina barn, hemmet och mitt yrke. Det fanns ingen som helst tid att uppleva ett stilla lugn. Det fanns inget utrymme att notera en pions födelse.
Utbrändhet brände sönder delar av mitt liv – men fick andra att vakna och blomstra.
Senaste kommentarer