Lever klassamhället än?
Här om dagen kom jag att språka med en 85-årig dam som jag känner ganska väl. Vi pratade om allehanda ting och vi kom in på vänskap. Den gamla damen berättade om en sällskapsresa hon gjort för tiotalet år sedan. Hur hon blev bekant med en så trevlig kvinna i samma ålder, de kom så bra överens. Kvinnans man hade ”en högre ställning” i samhället och den gamla damen tyckte det var så fantastiskt att den andra kvinnan ”ville” göra sig bekant med henne.
”-Tänk, jag som bara är ett affärsbiträde”, sa hon.
Jag blev alldeles bestört. Det är möjligt att den 85-åriga damen varit affärsbiträde en gång i tiden. Att hon knappt fått gå folkskola och absolut inte tagit någon ”examen”. Men jag känner henne som en fantastisk person och medmänniska. En kvinna som tagit hand om hem och familj på allra bästa sätt och dessutom hjälpt andra. Hon har varit den som andra kunnat gå till med sina bekymmer, alltid visat en hjälpande hand. Dessutom är hon både intelligent och humoristisk plus väl insatt i samhällsdebatten trots sin höga ålder.
”Tänk, jag som bara är ett affärsbiträde”...
Om du så har de finaste skolor och examina eller innehar de högsta posterna i samhället – så står du dig slätt om du inte som den här gamla damen, har ett rent hjärta, känsla och omtanke om dina medmänniskor samt ett sunt förnuft.
Det är möjligt att du som civilare eller generaldirektör kan ha uppnått samma kvalitéer som den gamla damen. Då bör du också ha tillgodogjort dig ett ödmjukt sinnelag. En anspråkslöshet som gör att du ”ser” människor för vad de är.
Den gåvan hoppas jag alla tillägnar sig från livets början och framåt.
Ingen ska behöva känna underlägsenhet för sin person. Man gör så gott man kan och det är gott nog.
Ett ”affärsbiträde” är inte ett mått på en människas kvalité – inte heller titeln VD eller minister.
Senaste kommentarer