Ödet väver vidare. I väven finns så många inslag – på gott och på ont, vackra färger och mer dystra.
En man ringde för att säga upp sitt garage. ”Jag ska sälja bilen” sa han. Ingenting mera. Han är gammal men verkar pigg. Ändå väver ödet vidare. När har man kört sin sista mil? När är det dags att sälja bilen för gott. När är den delen av väven färdig?
På stan mötte jag en kvinna. ”Hur har du det?”, jag tog henne i handen. ”Han dog för tre månader sedan… Vi var gifta i över 60 år…” Tårarna började rinna. Jag klappade henne på armen. En bit av väven tog slut där. Skarvades lite för att kunna vävas vidare. Hur länge?
Det kom ett mail. ”Jag väntar barn igen! Det blir lagom till jul – om det går bra, den här gången…”
Väven har små hack, är lite hoptråcklad här och var. Mörka partier, och ljusa. Knutar.
”Nu går jag! Nu lämnar jag honom för gott! Den här gången är det allvar” – ödesväven är lång, lite trasig, ihopfästad, väver vidare.
”Aldrig varit så lycklig! Livet är fantastiskt underbart ibland! Så härligt att leva!” Ljus, färgsprakande väv, så fin, så prydlig, så fulländad. Så skör…
Livet väver sin ödesväv. Vem vet vad man får i varpen? Handskas varsamt med den väv du fått.
Senaste kommentarer