Igår morse vaknade jag av en klar liten barnröst från gården. ”-Mormor, mormor, kom!”.
Det var grannens barnbarn Tea, 3 år, som ville ha mormors uppmärksamhet.
För mig var det som ljuv musik att höra den lilla ljusa barnrösten. Så oskyldig, så liten. Genast tänkte jag på mina egna barn när de var små. Alla ljuvliga stunder och att tiden så fort runnit förbi.
Tankarna vandrade vidare. Funderingar kring vad andra människor kan associera till en liten barnaröst.
Lycka! Glädjen över att ha ett litet barn att ta hand om.
Irritation? Bli väckt på morgonen så där! Nu måste jag ju stressa igång igen…
Ilska hos andra. ”Ska nu ungen skrika igen!! Att hon aldrig kan vara tyst!”
Sen tänkte jag på pedofiler. En grupp människor jag inte har den minsta förståelse för – tvärtom.
Är det så att en liten flickas rop på sin mormor – kan få vissa personer att omgående tänka på sex?? Ofattbart. Fullständigt motbjudande och oacceptabelt.
Hur kan man förgripa sig på ett litet oskyldigt barn!? Hur står det till i sådana människors hjärnor?? Det måste helt klart vara något fel i kopplingarna där!
Så här fortplantade sig mina tankar då jag hörde den lilla flickan. Min stora förhoppning är att barnarop – hos de allra flesta vuxna – förknippas med omsorg och kärlek. Att föräldrar räknar till tio flera gånger om när de är trötta på morgonen och inte riktigt orkar.
Jag hoppas också att alla som förgriper sig på barn ska åka fast! Här är några länkar som kan vara bra för detta:
Senaste kommentarer