Håller med i stort sett allt som professor Inger Enkvist säger i Svenska Dagbladets artikel. Lärare har gått från att vara diktator som på mormors tid – då pekpinnen randade olydiga ungars ändalykter – till att bli prestigelösa mähän!
En vän till mig, överläkare på BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin), har ofta sagt att lärare måste vara ledare. En lärare som är ledare skapar förtroende, kan styra elever i rätt riktning, berömma men också säga ifrån.
Idag när föräldrar inte har tid för något annat än jobb och dåligt samvete – så är lärarrollen viktigare än någonsin!
Bort med 60-talsflummet – men heller inte tillbaka till gammaldags prygel! Som överallt annars när det gäller omvårdande yrken i samhället måste också lärarjobbet uppvärderas mera!
Lärare är ett av världens viktigaste jobb! Men hur ser det ut i våra skolor? Knappast status att vara lärare! Vilken elev har respekt för sin lärare? Och ”lärare” kan vem som helst bli idag – när bristen och intresset för yrket tryter.
Sen – min käpphäst – alla elever med särskilt behov av stöd! Dagens självstudier i alltför stora klasser, med ihjälstressade lärare som dessutom saknar all kunskap om vad t ex Aspergers syndrom är för någonting, slår ut alla dessa barn och ungdomar direkt!
Uppvärdera läraryrket – men se också till att förändra det! Det måste finnas ”karriärvägar” och utvecklingsmöjligheter för lärare på en helt annan nivå än idag. Hur intressant och inspirerande kan det vara att dra samma lektion i biologi år ut och år in! Alla kan inte bli rektor (denna hemska position mellan hårt styrande politiker och arga, krävande lärare).
Att vara ledare är inget fult! Det finns ledare som styr vuxna på jobbet – så självklart måste det finnas ledare som styr barn och ungdomar i skolan under deras utveckling mot vuxenlivet!
Senaste kommentarer