Idag är jag inte riktigt ”in the mood”. Visst är det märkligt att man kan sitta så här vid PC:n och plötsligt rinner bara tårarna. Allt det svåra väller bara fram. Fast man trodde man hade kontroll.
Här en fantastiskt fin dikt av Karin Boye:
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Visst är orden fina, säger så mycket – om allt.
Fotot är från min gård, våren förra året.
Avslutar denna blogg med veckans visdomsord:
VÄNSKAP ÄR EN SJÄL SOM TAGIT BOSTAD I TVÅ KROPPAR
(Aristoteles)
Senaste kommentarer