Uppskattar ni den blå gryningen lika mycket som jag? Det är ett förunderligt ljus då natten övergår till dag. Likadant i skymningen när natten ska ta vid.
Här ovan beundrar katten Felix gryningen. Jag dedikerar bilden ovan till min vän Gunn i Karlskoga som har födelsedag idag och som är lika hängiven blå gryningar och skymningar som jag. Grattis Gunn!
Vintern fortsätter här i Västra Mälardalen. Igår var gården alldeles frostig av snö.
Ser ni! Lite blåaktigt ljussken här också! Skymningen är på gång. Garagelamporna har redan tänts.
Oroligt spanade jag ut framåt kvällen… 
Skulle jag behöva köra snöslugan en vända tro…?
Nej, det fick vara och den snö som kom igår och i natt kommer säkert att smälta undan under dagen med sina plusgrader.
Kattkalendern för mars har denna bild: 
”Friendship is the best part of life” (Vänskap är den bästa delen av livet). Det kan man väl hålla med om! Särskilt bra blir vänskapen med en gosig liten kisse!
Katter ja, dom kan vara mjuka och gosiga – men också vilda och lite tokiga! Det får man liksom stå ut med. Man får det på köpet så att säga…
Imorse var det cirkus! Varje gång jag öppnade kylskåpsdörren kom dunster av grillad kyckling utsvepande i köket. Detta gjorde alla tre katterna tokiga! Det svansades runt benen och jamades hejvilt! Hopp upp på köksbordet och hopp upp på diskbänken! Och schas ner igen!
Till slut tog jag ut den fördömda fågeln ur kylen, karvade bort resterna sen igår och förslöt allt väl i plast till en paella för middagen. Katterna var mycket besvikna. Så till den milda grad att matte tog ett par rejäla bitar och fördelade bland matvraken…
Men det var inte färdigt med cirkusen… Blå skymning skrev jag om överst – och den ville jag fotografera förstås! När jag gick ut i trappan smet hyperaktiva Wilma ut – och direkt ner bland all bråte i trappförrådet. Jag försökte fånga henne i flykten – men den katten låter sig inte stoppas. Hon försvann bland solstolar och grillkol. Jag gick in igen.
Ut efter en stund och väste: ”Wilma! Wilma” ner i förrådsmörkret. Inte ett ljud…
Ljud hördes däremot från hyresrummet intill. Kvinnan som hyr där vaknade av rabaldret.
In igen. Inte kunde jag störa hyreskvinnan!
Ut igen! Ropade försiktigt: ”Wilma!” Inte ett pip, inte ett liv. Nu hade hyreskvinnan definitivt vaknat och rörde sig oroligt innanför väggen.
In igen. Beklagade mig för dottern. (Som om det skulle hjälpa!!)
Ut igen. Ingen katt syntes till i det svarta förrådet. Och så in igen.
Ni som läst bloggen tidigare vet att hyperaktiva Wilma har en tråkig ovana att använda sängar som toalett. Toalettbehoven uppstår också direkt när hon blir instängd någonstans. Med fasa såg jag nerkissade solstolar och små högar i förrådets djungel. Därav detta frenetiska springande ut och in och ner i trappförrådet.
Nu väntade jag i alla fall tills jag såg hyreskvinnan bege sig iväg till jobbet. Då rusade jag ut till förrådet och skrek: ”WILMA!” Ingen katt!
Ner och riva bland stolar och bråte. Hon fanns inte där!!
Uppför trappan, en våning upp – och där! Wilma slumrade så gott i Mariannes korg!
Korgen var Marianne Rosenkvists – och Olles också för den delen. Den ställdes ut i trappfönstret någon gång för många år sedan och har blivit kvar. Det är länge sen både Marianne och Olle gick bort – men ”Mariannes korg” får stå kvar! Katterna älskar den nämligen. Vår förra katt Hasse låg alltid där och nu gör våra nya tre det om tillfälle ges. Det gjorde det idag…
Blå gryningen är över – och kattcirkusen också – för denna gång…
Senaste kommentarer