Feel in the Blogg

Karin Boyes välkända dikt – ”Visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?” – passar verkligen in nu.

Våren har sannerligen tvekat länge! Men snart tar solen över hand – för solsken har vi haft i överflöd en tid och tack och lov för det.

Men än är det inte lätt att ta sig en promenad! Så här ser det ut framför tunneln mellan Stureparken och Bergmansparken under Stureleden: Rena isgatan och man får ta sig fram på egen risk.
Fast bloggaren ska inte säga något – så här ser det ut utanför den egna porten…

Katterna har det inte lättare… Skyll på portvakten!! 😉

Så katterna tycker det är lämpligast att chilla inne!
Felix föredrar att mysa ensam!

Softa som Wilma! Putsa sig lite!
Göra sig lite fin.

Fast är det riktigt soligt och skönt på eftermiddagen tar sig Curry och Felix en promenad! Kisar mot solen.
Sitter i morsans knä!

Den här ensamma lilla blomman fann bloggaren igår i sluttningen ned mot Stureleden!
Blomman som gäckar vintern – Vintergäck! Det finns hopp! 🙂

Långt bort på gatan sparkar ett par flickor fotboll – ett säkert vårtecken. Förr var det ”spela kula” som gällde när snön försvann och man kunde gräva en grop i marken för kulorna att trilla ner i. Läs mer om att spela kula HÄR!

Ingen har namnsdag idag. Det är Marie Bebådelsedag, Vårfrudagen som på grund av slarvigt uttal blev till Våffeldagen.
 Jungfru Maria bebådades denna dag att hon skulle föda Jesus – alltså 9 månader före födseln. Bebåda – ge förebud om, förutsäga.
Vår fru – så kallades Maria – Vårfrudagen som alltså egentligen inte har ett dugg med våfflor att göra. Men det är ju inga problem att stoppa i sig ett par idag ändå! 😉

Avslutar med en tänkvärd dikt om just kulspel…

”Spela kula” av Sten Selander

Vi spelade kula på torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.
Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.
Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.
Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.
Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.
Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.
Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.
Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter – jag vet inte var.
Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.
Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.