Trött och omtumlad efter att under gårdagen följt den allra sista dagen i det s k Arbogamålet. Och ändå är det bara jag – en åhörare. Hur trött och omtumlad ska då inte Emma vara? Eller Nicklas? Eller övriga tillhörande familjen Jangestig?
Jag bläddrar lite bland nättidningarna och hittar en intervju med Emma från igår. Hon säger: ”Jag kan inte leva i rädsla hela livet.”
Dom orden säger väldigt mycket om den situation Emma lever i – och har levt i under dryga 10 månader.
Inte orka leva med rädsla.
Ständigt känna sig jagad. Alltid se sig om. Titta över axeln, vem går bakom? Jämt med en orolig klump i magen. Aldrig kunna riktigt slappna av. Aldrig mer som förr.
Nej, vem orkar leva så? Vem klarar att leva i rädsla hela livet?
Jag känner med alla de drabbade, var och en på sitt sätt. Ändå går mina tankar mest till Emma. Emma som var målet för mördaren. Emma och hennes barn. I det egna hemmet. I en liten småstad i mellansverige.
Emma ”klarade sig”. Ja, hon klarade sig på så vis att hon överlevde. Men överlevde till ett liv utan sina små barn och ett liv med bestående skador. Och ett liv i ständig rädsla?
Ja, blir det så? Är det ångest och fruktan som ska följa Emma hela livet ut?
Emma blir 25 i vår. Framtiden ligger i händerna på Svea Hovrätt.
Klicka HÄR och kom till VLT:s webbtv och intervjun med Emma.
Senaste kommentarer