Berättelsen om ”Liten, sliten”
I natt drömde ”Liten, sliten” om jobbet igen. Igen! Fast den här gången var det ingen mardröm.
Hon brukar drömma mardrömmar om att hon åker till sin arbetsplats men att hon inte är välkommen där. Att människor tisslar och tasslar bakom hennes rygg. Att hennes rum är borta. Att folk skrattar åt henne eller undrar vad hon har där att göra. Att man ser ner på henne, förödmjukar henne, vänder henne ryggen.
Så har ”Liten, sliten” drömt sen hon blev av med sitt arbete. Så har hon drömt alltsedan 2005 – det är över 3 år sedan.Det är mer än 3 år sedan ”Liten, sliten” fick lämna sin anställning. Hon fick sluta för att hon var sjuk – utbränd. Då hade ”Liten, sliten” varit anställd i över 30 år – största delen av sitt vuxna liv. ”Liten, sliten” hade älskat sitt jobb. Hon hade kämpat och slitit för sitt jobb. Och hon hade gått in i väggen genom sitt jobb. Nu var jobbet borta. Och med jobbet självkänslan, människovärdet – förutom trygghet och pengar då…
Trots att ”Liten, sliten” gav allt för sitt arbete, gjorde sitt allra bästa – och trodde att hon utförde sitt jobb till belåtenhet – så fick hon inte ens ett tack när hon slutade. Inte ens ett tack.”Liten, sliten” har varit med om att samla pengar till blommor och presenter åt människor som slutat på jobbet. Hon har själv tagit initiativ till gåvor och avskedsfester. Men när hon själv fick gå – fick hon ingenting. Jo visst ja, hon fick ett brev med en påminnelse om att lämna tillbaka sitt ID-kort.
Så förlorade ”Liten, sliten” förutom jobb och inkomst – även människovärdet.
Sen ”Liten, sliten” blev uppsagd 2005 har hon haft dessa ständigt återkommande drömmar och mardrömmar om jobbet. Det har plågat henne, gjort henne ledsen, brutit ner henne.
Idag kan ”Liten, sliten” hantera situationen bättre. Genom psykoterapi har ”Liten, sliten” fått kunskap om hur hon ska gå vidare. Hur man klarar av att tappa människovärdet när jobbet, inkomsten och vännerna försvinner.
Men i natt drömde hon igen. Igen! Fast den här gången var det ingen mardröm. Det var en dröm om saknad efter arbetskamrater, efter en funktion att fylla, en önskan om uppskattning, en längtan efter människovärde.
Kanske slutar ”Liten, sliten” att drömma.
Berättelsen om ”Liten, sliten” gäller alla som blir av med sina jobb! Både genom sjukdom och genom varsel.
Förutom att det är förlust av trygghet och inkomst – är det också ett hårt slag mot självförtroendet. Man är inte värd något längre. Man tappar fotfästet.
Får man sen som ”Liten, sliten” inte ens ett tack – är det sista spiken i kistan. Det är beviset för ens oduglighet – att man saknar, ja just människovärde.
Så tänk på det ni chefer som säger upp anställda!
Tänk på det ni som förlorar arbetskamrater på jobbet genom varsel och uppsägningar!
Gör inte saken ännu värre! Säg åtminstone ”tack för den här tiden” och ge en kram.
Det kostar ingenting men betyder väldigt, väldigt mycket.
Senaste kommentarer