Snaran dras åt kring Christine Schürrer. Det är min personliga uppfattning vad gäller det s k Arbogamålet. Idag fortsatte förhöret av den tyska kvinnan i hovrätten.
Klockan 9 är det dags igen. Journalister och allmänhet flockas kring dörren till sal 1 i Tingshuset i Västerås alltmedan fotograferna på nytt riggar upp sina stativ för att åter ta så många bilder som möjligt den korta stund som dörren släpper in människor i tingssalen. Vakten räknar in oss – endast 5 från allmänheten tillåts närvara.
Vi slår oss ner på sofforna – allmänhet och journalister. Bredvid mig sitter Kenneth Eneroth från Bbl/AT. Han ersätter broder Ulf idag.
Emma kommer in tillsammans med övriga och har som alltid Spindelmannen i famnen. Hon sätter leksaken i knäet och jag får för mig att hon känner det som om det är Max eller Saga som sitter där hos henne. Det berör mig djupt. Jag tittar på henne och upptäcker ett ärr i nacken som lyser vitt mot mig. På nytt far allt det hemska igenom mig – anledningen till att dessa förhandlingar sker – morden på två små barn, den besinningslösa attacken för snart exakt 9 månader sedan.
Christine Schürrer kopplas loss från sin ledsagande polis och slår sig ner mellan tolken och försvarsadvokaten. Som alltid lite lättsamt med ett leende på läpparna.
Kammaråklagare Johan Fahlander drar igång. Det kommer att bli hans dag idag. Fredagens förhör förbyttes till en enaktare där Schürrer dikterade villkoren under förmiddagen. Idag är det Fahlander som gäller – och bara Fahlander.
Successivt och systematiskt betar Johan Fahlander av tidpunkt för tidpunkt, händelse för händelse och jag känner hur snaran dras åt kring den tyska kvinnan. Fahlander är mycket strategisk och organiserad. Han vet vad han gör, han vet vad han vill uppnå – och han gör det bra. Med sitt iskalla, torra och formella frågande får han Schürrer ungefär dit han vill.
Christine Schürrer reagerar på hans kyliga strategi genom att ömsom skratta, ömsom vara oförskämt trotsig men mestadels styvnackat vägra svara eller komma med undanflykter.
Hon uppger åter att det som nedtecknats om henne är lögn – bl.a. ska personalen på den psykinrättning hon behandlats på ljuga i sina journaler.
Det slår mig plötsligt att kvinnan är mytoman! Hon uppger att hon i januari och februari 2007 ska ha skött affärskontakterna mellan Sverige och Tyskland åt ett bokförlag för barn- och ungdomsböcker i Sverige. Dock har hon inte tjänat några pengar på det jobbet… Lite senare får vi veta att hon avsett att skriva en doktorsavhandling och doktorera vid Uppsala universitet. När Johan Fahlander frågar om han kan kontakta universitetet och där finna hennes namn, svarar hon nej. Någon timma senare uppger Christine Schürrer att hon besökt Örebro för att eventuellt bedriva studier vid universitetet där… Sedan tidigare vet vi att hon ”skrivit en bok” och även planerar för skrivandet av ”noveller”…
Under hela sin vistelse i Sverige – juni 2007-mars 2008 – har Christine Schürrer saknat inkomst och levt på sin familj i Tyskland, enligt hennes egna uppgifter.
Hyresvärdinnans hammare har Schürrer under de första månaderna i år använt till både lampor i sitt rum, till att reparera cykeln med och till att slå. Hon säger själv att hon nästan varannan dag de här månaderna slagit hammaren upprepade gånger på det frusna låset till sin cykel. Den tyska kvinnan verkar vara väl förtrogen med hammare. Kusligt väl förtrogen… Jag sneglar till på grannen – men just då verkar broder Eneroth ha slumrat till.
Det hon skrivit i sin dagbok är antingen ämnat för kommande noveller eller är citat ur musikstycken utan relevans till henne själv. Hon påstår också att komprometterande stycken ur hennes dagbok daterade 2007 – i själva verket är skrivna ett år innan!!
Christine Schürrer säger: ”Jag minns inte” och ”Det KAN vara så” eller ”Ingen kommentar”. När Johan Fahlander frågar varför hon inte vill svara – säger hon: ”Jag vill inte”. Johan Fahlander undrar: ”Varför vill du inte”? Hon svarar: ”För att jag inte vill!” med ett flin på läpparna. Som ett litet barn.
Jag känner plötsligt att hon driver med oss. Hon har roligt åt rätten och åt åklagaren. Hon njuter av att för en gångs skull stå i centrum och hon spelar en roll, huvudrollen – ”The sad princess”! En titel hon själv skrivit i sina anteckningar en gång.
När jag sitter där och lyssnar och tittar -kommer känslan krypande: Detta är en mycket sjuk människa!
Hon pratar mycket om skuld och förlåtelse. Om sina egna svåra skuldkänslor och om behovet att bli förlåten av sin svenske f d pojkvän. Hon talar då om en händelse i mars 2007 som skulle ha gjort henne mycket ledsen. Hon anser att hon sårat pojkvännen och just detta har gjort henne deprimerad och självmordsbenägen. Hon är fortfarande ledsen, säger hon, och vill fortfarande bli förlåten.
Med ens tänker jag: Är det kanske så det är!? Hon vill bli förlåten!
Om hennes älskade pojkvän från Sverige ger henne sin förlåtelse kanske hon kapitulerar?
Inte en förlåtelse för en sårande händelse i mars 2007 – utan ett förlåt för mordet på två små barn i Arboga!
En förlåtelse som aldrig någonsin kan bli.
Tanken skrämmer mig enormt, men det är just sådana tankar som dyker upp när man upplever människan Christine Schürrer.
Senaste kommentarer