När min mor och far gifte sig i Regna Kyrka på 1950-talet så fick de ett vackert vigselbevis. På det fina dokumentet stod följande bibelcitat: ”Bären varandras bördor”.
Många år senare gifte jag mig själv i kyrkan i Regna. Min man och jag fick också ett vigselbevis, lika vackert som på mor och fars tid men med texten lite moderniserad. Det stod: ”Bär varandras bördor”. Innebörden var dock densamma – att bära varandras sorger och kämpa tillsammans även i dåliga tider. Även i nöd – inte bara i lust.
De här orden – BÄR VARANDRAS BÖRDOR – betyder mycket för mig. Inte bara i min egen familjerelation utan som medmänniska på alla områden.
Att bära varandras bördor kan betyda att stå upp för någon som lider nöd, att lyssna på vad som tynger en bedrövad person, att ge en slant till någon välgörenhetsorganisation, att bara visa att man finns där om någon behöver.
Jag vill bära andras bördor. Därför läser jag vittnesskildringar om misshandel, trafficing, krigssituationer och utsatthet. Därför blundar jag inte när TV visar fasansfulla händelser som är verklighet för en medmänniska. Därför protesterar jag mot rovjakt, plågsamma djurförsök och djurplågeri. Därför engagerar jag mig i mobbade barn, skolelever med svårigheter som inte får utbildning och ungdomar som åsidosätts. Och jag protesterar mot övermakt från Försäkringskassan och politikers nonchalanta vägran att ta in verkligheten.
Det är också därför jag måste åka till Auswitsch. Jag måste se och uppleva det som var fasansfull verklighet för miljoner judar. Det är min skyldighet som medmänniska. En skyldighet som jag lätt tar på mig.
Därför vill jag också se och höra Hovrättsförhandlingarna i Arbogamålet. Det finns människor som säger: ”Det har blivit för mycket i media om morden i Arboga” eller ”Jag orkar inte läsa mer om de där morden – det skrivs alldeles för mycket”.
Hur kan man tänka så??
Vi andra kan aldrig, aldrig förstå hur Emma, Nicklas och de andra mår, känner och lever med det faktum att deras Max och Saga blivit brutalt mördade i egna hemmet. Men genom att läsa, lyssna och leva sig in i händelserna – kan vi få en glimt av fasan. Genom att förstå och känna – inte ignorera, rycka på axlarna med kommentaren ”det har blivit för tradigt” – kan vi bära lite av deras bördor. Känna lite av deras verklighet och genom det också förändra vår inställning till livet och medmänskligheten.
Det krävs inte mycket – bara ett öppet sinne. Att engagera sig kan vem som helst göra – även i det lilla. ATT göra något – det är det som är viktigt.
Att ta in lite av deras stora sorg, att visa att vi bryr oss – då bär vi varandras bördor.
Senaste kommentarer