Det här fordonet kan symbolisera att bana väg...
...eller vara en symbol för en stoppkloss!
Just i detta fall var snöplogen på E20 idag mellan Köping och Västerås en riktigt stoppkloss och en farlig sådan! Inte nog med att han sega sig fram i sakta mak för att ploga snö som knappt fanns – han hade en likadant kompis med sig som körde efter!! Och så fort det blev dubbla körfält så låg dom två nästan i bredd. Bara så lagom mellanrum att bilar som kom farande i 100 försökte köra om den ena för att snabbt bli varse den andra – med fler tillbud som följd. Det höll på att smälla flera gånger. Idiotiskt att köra så här! Jag kan förstå att man måste ploga om det blir MYCKET snö – men varför inte då ha en skylt bak på snöplogarna som visar att det är två (2) väghållningsfordon i arbete!
Jag var på väg till Tingsrätten i Västerås där hovrättsförhandlingarna inleddes idag i det s k Arbogamålet.
För mig känns det viktigt att närvara. Dels för att visa mitt stöd för de drabbade, dels för att följa förhandlingarna i detta ohyggliga mål – men också för att jag åtminstone kan lyssna på och känna in allt det fruktansvärda som har hänt – när det för Emma, Nicklas och de andra i familjerna är verklighet! Genom att lyssna, känna och se tar jag över lite av deras fasa – så tänker jag.
För fasa är vad jag upplever. Först det monotona rabblandet, byråkratiska meningar och ord som berättar om ett fruktansvärt brott, mord på två små oskyldiga barn. Sen den åtalade tyska kvinnans likgiltighet. Hennes kyla, hennes totala brist på empati där hon sitter och suckar, ler, småpratar med advokaten eller ritar något på ett papper – alltmedan SOS-samtalen som spelas upp får mig fullständigt paralyserad och tårarna bränner innanför ögonlocken. Det är med en känsla av fasa som Emmas och Nicklas verklighet klöser tag i mig med all sin ohygglighet.
Det är en pärs att genomlida. Och ändå – ändå är det absolut ingenting mot vad de drabbade genomgår.
Pressuppbådet var ungefär lika stort som under tingsrättsförhandlingarna. Vi kände igen varandra – ”vi som brukar vara där” och småpratade lite. Journalister från DN och Aftonbladet kände samma motbjudan mot den totala likgiltighet som tyskan uppvisade. Kari Skönebrant, Nicklas advokat, skakade på huvudet när vi pratade om den tyska kvinnan. Någon mer avstängd person hade han aldrig träffat på.
De två tecknarna från DN och Svenska Dagbladet tecknade av de närvarande. Bilderna rann fram genom deras pennor. Vi andra – bakom glasväggen – lyssnade, skrev och suckade tungt.
Krister Svartström på Magazin24 åkte med mig hem, jag droppade av honom i Köping. Ämnet under hemresan var givet.
Imorgon är en ny dag. En vanlig fredag för en del. En dag fylld av fasa för andra. Jag tänker alldeles särskilt på Emma. Låt oss alla medkännande omsluta henne med varma tankar och hopp.
Senaste kommentarer