Feel in the Blogg

 I veckan läste jag bl.a. i DN om att övertidsarbetet ökar dramatiskt. Jag citerar ur DN: ”Förra årets övertid motsvarar i antal timmar över 115.000 heltidsjobb. Till det kommer obetald övertid motsvarande ungefär 25.000 jobb. Det visar en ny rapport från TCO.”

Vidare står det: ”TCO ser det som ett problem att arbetsgivarnas ökande behov av arbetstimmar inte snabbare leder till fler nyanställningar.” Det betyder m.a.o. att de som har jobb får mer och fler arbetsuppgifter när arbetsgivaren inte anställer.

”TCO:s Eva Nordmark slår fast att cheferna, som alltid är skyldiga att föra anteckningar om övertiden, måste ges förutsättningar att ha koll på sin personals arbete, även när vi arbetar flexibelt.”

”– Det är också viktigt att arbetskamrater ser varandra och tillsammans lyfter frågan om arbetsbelastningen är ohållbar.”

Läs artikeln i DN genom att klicka HÄR!

När ska vi lära oss? När ska de ansvariga förstå? För mycket jobb slår ut människokraft på ett förödande vis! Istället borde alla ha en normal arbetsbörda och fler anställningar göras när mängden arbetsuppgifter ökar!

Jag vet vad jag talar om – jag är en av alla utbrända, förverkade människor.

Jag var ett skenande tåg! Mer jobb, ökade krav – jobba, jobba, jobba! När tåget tappade fart var det bara att öka trycket ytterligare!
Mer! Fortare!

Hållplatserna i livet skenade jag bara förbi! Allt det vackra runt omkring hann jag aldrig se…

Kraschen blev förödande… Skadorna svåra…

 Redan från första början var jag ett litet blått tåg. Min mamma kallade mig så – det lilla blå tåget. Ni vet, som i sagoboken! Tåget som hjälpte alla andra tåg att föra med sig presenterna till barnen på andra sidan berget. Som skulle klara allt.
Men det kom branta nedförsbackar också…

Det var inte helt OK att vara ett blått tåg för mitt blåa tåg saknade en mycket viktig vagn – den här: Bromsvagnen!
Bromsvagnar fanns förr på tågen för att hejda farten när tåget gick för fort.

Mitt skenande tåg saknade bromsvagn… Därför gick det som det gick.

Idag är jag ett vilset tåg som tuffar fram på ett obestämt sätt. Ibland skenar jag igen och ibland står mitt tåg helt stilla. Jag försöker skaffa mig en bromsvagn, kanske behöver jag två – men de är inte lätta att finna.

TCO flaggar för ökat övertidsarbete men min fackförening Unionen har inte gjort mycket för vare sig mig eller andra medlemmar vad gäller jobbtryck och utbrändshetsyndrom.
Fackföreningar överlag har dessutom mer eller mindre övergett kraven på kortare arbetstid – trots att medlemmarna vill se det! Facket har blivit en papperstiger!

Om inte fackföreningarna hörsammar medlemmarnas behov – vem ska då göra det? En regering som vill att vi jobbar till 75?

Kan ingen se att nuvarande synsätt är att bita sig själv i svansen! Man sliter ut kompetent folk samtidigt som man stänger ut mängder av människor från arbete över huvud taget!

Det är dags för fler att förse sig med bromsvagnar! Blir de inte allmänt förekommande så får man försöka bygga sig en egen. Som jag gör…