Änglar har sin boning i himlen. Men eftersom vi människor har svårt att se dom där – ordnar vi också boningar här på jorden – minnesplatser, gravar – för änglar som måst lämna oss.
Här är en sådan plats för två små änglar som fick lämna jordelivet alldeles för tidigt och på ett alldeles fruktansvärt sätt:
Jag har aldrig tidigare sett en så vacker gravsten! Ser ni händerna som varsamt håller hjärtat. Hjärtat, stjärnbestrött, med två små änglar ingraverade. Två duvor vakar ovanpå stenen.
Och så namnet på de små änglarna – Maximilian och Saga. Så vackert, så kärleksfullt, så sorgligt.
De gula löven som fallit ner runt gravplatsen vittnar om tidens gång.
Hoppfull vår, blomstrande sommar och så hösten då blommor dör, löven faller till marken, träden står kalla – för att invänta den iskalla vintern.
De gula löven visar att tiden är över, löven har fallit.
Men – vissna löv och kala träd är inte död. Det kommer en vår igen, en pånyttfödelse. En ny tid då bladen åter slår ut och marken står i blom.
Än en gång citerar jag dikten som kyrkoherde Mikael Hirsch läste vid Minnesstunden för Max och Saga i kyrkan på Pingstafton i år:
Döden är början
En del tror att döden vinner över livet,
att döden har makt att sätta punkt.
Jag tror inte det.
Döden kan bara sätta kolon:
Det blir en fortsättning på meningen,
på meningen om livet.
En del tror att människor hamnar i jorden,
för att förmultna där.
Jag tror inte det.
Vi läggs som frön i jorden,
för att en dag gro och blomstra i en annan värld,
där sommaren aldrig dör.
En del tror
att själen dör med kroppen.
Jag tror inte det.
Kroppen är bara människans kokong.
Själen flyger iväg i frihet
som fjärilen över blomsterängarna,
befriad ur kokongens brustna skal.
En del tror
att döden är slutet.
Jag tror inte det.
Döden är början.
Början på något nytt
(Per Harling)
Senaste kommentarer