Feel in the Blogg

  Måndag idag och det betyder att gårdagen bl.a. kunde ägnas åt tjockatjocka DN! Massor av läsning i lugn och ro – härligt. Lite klipp från tidningen kommer som vanligt.

Vad sägs om denna trevliga nyhet!? Efter Skanör med sina gäss och Arvidsjaur med ekorrarna kommer nu Hörby med övergångsställe för änder!
Sådant gillar bloggaren! När man tar djur och natur på allvar! Inser att det är vi människor som inkräktat på naturen med våra hus, vägar, bilar och industrier och därmed bör känna respekt och ansvar för dom undanträngda – djuren. Läs HÄR i DN.

Annat som är värt att tänka till på är det här:
”Ni har lagt ett stort mörker över min pappas sista veckor i livet”, skriver sonen Kritian Petri och berättar om vanvård i livets slutskede. Vanvård, respektlöshet och brist på empati – igen! Läs reportaget genom att klicka HÄR!

”Ni bröt ner honom och skickade honom till vanvård”, skriver Kristian Petri och utan att alls ta ifrån honom och hans far den uppmärksamhet som den här hemska berättelsen ska ha – kommer jag att tänka på några andra i samhället som också utsätts för total respektlöshet.

”Ni bröt ner honom och skickade honom till vanvård” – kan också beskriva en mängd hårt arbetande människor som slitits ut. Nedbrutna av ett icke-fungerande samhällssystem där bara unga, friska, barnlösa 180 %-are gäller – kastas människor på sophögen när de inte längre orkar. Sakta men säkert bryts de ner genom förtal, diskriminering, trakasserier från de myndigheter som genom regeringen satts att ansvara för de sjukskrivna.

Vanvård av människor som mycket väl skulle kunna komma tillbaka i arbete om möjligheten fanns. Om rehabilitering och människovärde var ord som Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen kände till och inte just vanvård som idag. Vanvård där specialistläkares ord väger lätt när Försäkringskassan tar beslut och ingen som helst flexibilitet eller anpassning till olika människors förutsättningar finns med i regelboken från regeringen.

Vanvård in i döden är det som gäller för det Sverige som kallar sig välfärdsland där bara unga, friska människor med rätt efternamn har ett berättigande.

En annan som ser döden i vitögat är den här mannen: Muammar Khadaffis son, den 39-årige Saif al-Islam som nu tillfångatagits. Jag har ingen som helst förbarmande över vare sig honom eller hans far men när jag ser fotot från DN undrar jag: – Vad tänker han på bilden? Fejkar han eller är det uppriktighet jag ser i hans ögon? Ser jag fasansfull rädsla? Vad känner han? Ångrar han sig? Tror han på någon framtid? Och – vad kommer att hända honom nu? Ska han skändas och dödas som sin far eller får han en rättvis rättegång? Vad tror han själv?

Över till något helt annat, som det heter.
På en topp-5-lista rankar en journalist i DN denna bok. ”Rosa den farliga färgen” av Fanny Ambjörnsson.
Boken är utgiven på Ordfronts förlag och så här står det på Ordfronts hemsida om boken:

”Färgen rosa väcker känslor, både av avsmak, obehag och avsky, men också av begär, vällust och välbehag. Rosa uppfattas sällan som helt neutralt. Förmodligen för att det är den enda färgen i färgskalen som är entydigt könskodad. Rosa har med kvinnor att göra. I de större klädkedjornas barnklädesavdelningar kan man lokalisera könsuppdelning enbart genom att leta sig fram till den rosa avdelningen.
Intressant nog är det rosa man ofta ser som symbol i olika feministiska sammanhang.  Feministiskt initiativ valde mörkrosa som sin partifärg och vissa queeraktivister använder sig av rosa som motstånd.”

Visst är det intressant!   Hur en enda färg kan vara så otroligt laddad!
Läs mer HÄR på Ordfronts förlag.

Bokrecension – ”Denna dödens kropp” av Elizabeth George.
Dessa 700 sidor skulle man lätt ha kunnat läsa rakt av om inte behovet av sömn gjort sig påmint. Thomas Lynley är tillbaka efter sin hustrus tragiska bortgång. Det känns väldigt tryggt och bra. Oroande är däremot att en viss Isabelle Ardery dyker upp som chef på prov för mordroteln. Hon är en osympatisk bitch som dricker för mycket men som ändå får Lynley att glömma hustrun Helen för att snart gå i säng med Ardery. Han har dessutom mage att förorda Ardery för platsen som chef. Alltmedan Barbara Havers tack och lov går sina egna vägar och ser till att det minst sagt kluriga mordfallet löses. Mordgåtan sträcker sig över lång tid och den är gränslöst spännande. Elizabeth George har gjort det igen! Det enda man blir ledsen över är att boken tar slut och att man förmodligen får vänta rätt lång tid på nästa utveckling vad gäller kommissarie Lynley och hans gäng.

”Slut för idag – tack för idag”, som min gamla lärare sa i småskolan!