Idag tog jag åter en promenad på morgonen. Det var inte lika fint väder men ändå är naturen så rofylld och härlig. När jag gick genom Stureparken och såg små löv sakta, sakta falla till marken så upplevde jag en stor inre frid. Och Stig Dagermans dikt kom för mig:
Hur fort blir lönnarna gula
som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken.
Jag kunde förstås inte låta bli att ta fler foton på min promenadrunda. Delar med mig lite här av bilderna.
Se sådan växtkraft i ett stenblock! Och själva berget är också vackert att titta på.
Växtkraft finns också i håligheten hos ett gammalt träd!
Det här måste väl vara livskvalitet! Att från sitt hus på Norra Ågatan ha tillgång till liten brygga och båtplats. Visst ser det nästan lite romantiskt ut!
Ölandstoken växer vilt utmed promenadvägen och de små solgula blommorna lyser verkligen upp en grå dag.
En rosaskimrande vitklöver gör en också lite glad:
Utefter Östra Hamngatan tog jag ett par bilder:
En av ett fång med klängrosor som växte utmed husväggen.
Och så en blomma från Hortensian på Östra Hamngatan som jag länge velat fotografera. Hortensia är också en av mina favoriter. Vackra i knopp, som blomma och som fröställning. Här rosavit:
Till slut var jag hemma och det får bli en sista naturbild: 
Det var det rofyllda! Nu till det spexiga!
Dottern ringde och bad att bli hämtat i onsdags. Hon fick inte följa med bussen från skolan för hon var för blodig…
Vad sägs om denna skräckbild mitt i Köpings City!!??
Nu var det inte alls så farligt som det såg ut… Bakom munskyddet på en ”galen doktor” fanns en tjej som tagit spexfoto till skolkatalogen! Gymnasietreorna brukar spexa till bilderna när det är ”sista gången”.
En snäll och ofarlig tjej alltså!
De hade haft riktigt roligt i samband med fotograferingarna. På väg från skolan kom ett äldre par fram till dottern – ”den galna doktorn” – och frågade om de kunde få råd mot sin begynnande förkylning. Dottern svarade att hon var hjärtdoktor så det gick inte för sig!
Det gamla paret skrattade och frågade om det var möhippa men dottern betygade att det var hon lite för ung för… 😀
”Blodet” är en blandning av mörk sirap, röd och gul karamellfärg – om det finns fler som vill bloda ner sig utan skador…
För övrigt drar jag mig tillbaka i min ensamkoja vid behov. Där finns dessa visa ord att läsa:
Kramar till er alla från mig!
Senaste kommentarer