Nyss betalade jag våra räkningar via Internet. Jobbigt och trist. Mycket pengar som ska ut och krångligt och långsamt att knappa in alla siffror på internetkontoret.
Plötsligt tänkte jag: Jag kan faktiskt betala mina räkningar. Jag kan sitta här på en stol vid datorn och skriva på min dator. Jag kan se, jag kan höra och jag kan känna.
Om en stund ska jag åka på en väns begravning. Jag kan se hennes glada ansikte framför mig. Så som jag minns henne. Hon fick ett alltför kort liv, hann inte ens fylla 49 år. Hon efterlämnar man och två små flickor.
Min vän kan inte längre se, inte höra och inte känna. Hon befinner sig bortom allt liv och för henne randas ingen morgondag.
Det har hänt att jag ibland känt att livet är alltför svårt att leva. Inbillat mig det. Det skäms jag över idag – när jag tänker på henne. Livet är en gåva. Man bör ta tillvara varje dag. När det händer svåra saker får man försöka lösa dom. ”Finns det liv – finns det hopp”, heter det – och det är sant. Det finns alltid en utväg, en möjlighet.
För min vän finns inget hopp längre, inget liv. När jag lägger min lilla bukett på hennes kista ska jag tänka på att livet är en mycket värdefull gåva. Jag ska ta tillvara varje stund och försöka att också tänka så när de svåra stunderna kommer.
Vila i frid Berit
Senaste kommentarer