Vid frukostbordet när tankarna mest kretsade kring Emma och Nicklas och deras familjer – blickade jag ut över gården. Borta vid kyrkogården såg jag första tecknet på en annalkande höst:
En lönn har börjat skifta i gult och rött. Vackert men ändå lite sorgligt på något vis. Den ljusa tiden är över och höstmörkret närmar sig.
Fick syn på katten Felix:
Vad tänker han på där han sitter i sin ensamhet?
Han såg mina rörelser i fönstret och tittade upp mot mig. Vad tänker han? Vad rör sig i en liten kattskalle?
Inne ligger de andra två – parhästarna – i högönsklig välmåga:
De mår så gott ihop, ligger ofta nära varandra.
Men Felix då?? Ensamkatten – som valde utanförskapet när lilla Wilma flyttade in. Tidigare var Felix den som kurade ihop intill brorsan Curry. Men han avstod, tre blev för många ihop, han går sin egen väg.
Plötsligt kände jag – jag måste få krama om Felix. Han brukar älska att ligga på mitt bröst. Kanske har jag blivit något sorts substitut för den närkontakt han hade med sin kattbror tidigare.
Jag springer till dörren, öppnar – Felix är borta. Har gått iväg – sin egen väg…
Senaste kommentarer