Jag är Felix! Den svartvita katten – av urkattstyp. Jag är inte en sådan som jamsar med när människor ska gosa och klappa. Sånt gillar inte jag! Ska det klappas – så är det JAG som ska bestämma när, hur och varför!
Men nu till det som jag vill VÄSA om! Min äldste lillhusse flyttade hemifrån förra året. Sen skaffade han och flickvännen en liten kattfröken…hm… Inte kul! Denna lilla tjej kom sen titt som tätt instudsande för att hälsa på. Hoppade och for runt om i lägenheten hemma hos oss – och jag bara stelnade till av chock varje gång! Ett sådant hysteriskt våp! Tuff var hon också! Hon gav mig en riktig femetta när jag väste åt henne första gången! Efter det väste jag så snart hon kom i närheten, men sprang sen fort ut!
Men nu till det värsta! Lillhusse och flickvännen har gjort slut… och vad tror ni då händer med kattbruden…?? Jo, först skulle hon med flickvännen till nya bostaden i Västerås – men där levde hon rövare så resten av flickvännens familj fick spader redan efter ett dygn. Och då – gissa vad som sker!? Katteländet ska bo hos oss!! I vår familj! I vårt hem! INGEN har frågat mig om vad jag tycker!!
Första tiden väste jag och slog henne med tassen så fort jag kunde. Det hjälpte förstås inte. Då rymde jag hemifrån. Jag brydde mig inte ett dugg om att matte stod och ropade bedjande på trappan. Jag låg tyst i buskarna på kyrkogården och tryckte. Ja, jag riktigt njöt av att dom var så ledsna över att jag var borta…
Nu skulle dom väl ändå kasta ut lilla kattfröken!!? Icke…
Så nu har jag gett upp. Jag väser fortfarande när hon blir för närgången men jag nöjer mig med att rymma bara ibland. Mestadels ligger jag högst uppe på linneskåpet där hon inte kan nå mig.
Det värsta är att brorsan verkar gilla det lilla röda monstret. Dom busar och har så roligt så jag blir faktiskt sur och avundsjuk. Förr var det ju bara brorsan och jag, menar jag.
Fast OK – hon kan få vara då. Hon är ju bara 8 månader ännu så hon kanske bättrar sig. Hon verkar ganska snäll fast hon är vild. Hon borde hetat WILDA istället för Wilma, det är min åsikt.
En sak är bra med henne i alla fall. Hon får MJAU kattmat på burk som lillhusse och flickvännen haft med sig. När hon jamar och skriker och vill ha sin goda burkmat – så får brorsan och jag också. DET gillar jag med Wilma.
Mjau från Felix – urkatten!
Senaste kommentarer