Feel in the Blogg

Imorse tidigt tog jag cykeln ner till stranden. Havet bredde ut sig framför mig – lavendelblått! Man kunde se hur långt som helst!

I fjärran på min vänstra sida syntes Kullaberg klart och tydligt, viken nedanför med de små stugorna klättrande uppför. Till höger långt borta såg jag grönskande ängar och någonstans bortom finns vägen mot Torekov.
Rakt fram bara hav – oändligt.

Sanden var mjuk och lagom varm, några måsar skriade. Ett fåtal personer hade haft samma tanke som jag denna morgon.

Jag tog av mig. Vandrade rakt ut i havet. Det var varmt i vattnet. Simmade och la mig sen på rygg. Flöt i det ändlöst blåa. Blå himmel och blått hav. Oändligt, underbart – en stund av lycka och frid. Inte ett bekymmer i världen.

Tänk om alla morgnar vore så…