Först måste jag få uttrycka mitt deltagande i det oerhörda som Emma, Nicklas, sambon och övriga familjen nu måste genomlida.
Att utsättas för ett så fasansfullt brott som att få sina barn mördade och själv bli mycket svårt skadad – är mer än nog. Men sen kommer nästa helvete – rättegången. Allt spelas upp på nytt, i detalj. Allt granskas, vänds ut och in, ifrågasätts och analyseras. Det finns inte ord…
”Mamman, minnen och sannolikhetsteorin”. En minnesexpert påstår att det är omöjligt för Emma att minnas det hon gör. Han har aldrig träffat någon tidigare som skulle ha ett sådant minne och så detaljerat. Kallt och analytiskt.
”Rättens sakkunniga Sven Åke Christiansson anser att det är ”osannolikt” att mamman faktiskt minns något från brottstillfället.” Citat ur Svenska Dagbladet idag.
Knappar man in ”Sannolikhetsteorin” på Wikipedia får man följande svar:
”Sannolikhetsteorin är en matematisk disciplin som behandlar olika metoder för att beskriva och kvantifiera osäkerhet. Fundamenten för sannolikhetsteorin är Kolmogorovs axiom, mängdläran och kombinatoriken.”
Hör ni hur det låter? Matematik, byråkrati, verklighetsfrämmande!
Det får mig att tänka på Harrisburg! Tage Danielsson skrev en gång en monolog som framfördes på Berns i lunchrevyn ”Under dubbelgöken” 1979-80. Det var efter att kärnkraftsolyckan i Harrisburg, USA, inträffat. Här följer en del av inledningen av monologen:
”Sannolikhet va, det betyder väl nåt som är likt sanningen. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt…
…Dom blir till exempel väldigt olika före och efter. Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt blev det plötsligt så hundraprocentigt sannolikt så att det var nästan sant att det hade hänt. Men bara nästan sant. Det är det som är så konstigt. Det är som om man menar att det som hände i Harrsiburg var så otroligt osannolikt så egentligen så har det nog inte hänt…”
Läs vidare HÄR om ni vill.
Jag förstår att rättvisa ska vara rättvisa. Att påstående, iakttagelser och minnen måste ifrågasättas vid en rättegång, speciellt i ett sådant här svårt fall som mord på två små barn. Att en fällande dom måste vara ”ställd utom allt rimligt tvivel”.
Samtidigt reagerar jag på detta med ”sannolikheten”! Om jag har upplevt något fruktansvärt som jag nästan inte minns eller har förträngt – och sen får se något, höra något, känna något – som påminner om händelsen, då väcks minnena upp!
Tänk bara på något så banalt som en låt från ungdomstiden, doften av läppstiftet Shantung nr 33 – vips är jag tillbaka i tidiga tonåren och kommer ihåg allt som hände, hur jag mådde, mina känslor.
Jag hoppas innerligt att Sven Åke Christiansson, den s k ”minnesexperten” kommer att ifrågasättas av andra minnesexperter men också av psykologer.
Igår när jag la mig kändes allt så fruktansvärt hopplöst. Men som den optimist jag är – ska bara rättvisan ha sin gång! Idag på morgonen är jag full av tillit! Go Emma go!!
Sen är jag riktigt elak när jag känner: Hoppas den tyskan kvinnan grillas riktigt ordentligt idag!! Att hon åtminstone får bort flinet ur ansiktet! Men det viktigaste – att hon snubblar på orden, säger ”fel saker” mot tidigare förhör, att hennes berättelse krackelerar och att hon kapitulerar och erkänner.
För VEM MER ÄN HON skulle ha gjort detta!? Det finns inte.
Senaste kommentarer