Feel in the Blogg

För många människor (alla i Sverige??) börjar dagarna som på tavlan. Fast kanske utan det röda hjärtat intill…

Jag har själv bränt ut mig två gånger. Brunnit och bränts ut. Andra gången med förödande verkan.

Med facit i hand kan jag konstatera att jag, och alla andra, är offer för omständigheterna. Vi som brinner används, utnyttjas till bristningsgränsen. När det sen brister har vi lämnats åt vårt öde. Ingen hjälp, ingen rehabilitering av värde men vad värre är – vi har bemötts av ett stort förakt. Politikerna och hantlangaren Försäkringskassan har systematiskt kränkt mig och alla andra sjuka. Det värsta hånet är att inte bli trodd, att misstänkliggöras som fuskare och få sjukdomstillståndet ifrågasatt.

Men mina funderingar en längre tid har gällt barnen. Barnen lever också i detta stressamhälle. När föräldrarna stressar gör också barnen det. T o m i moderlivet påverkas babyn av stresshormonerna.

Hur påverkar all denna stress våra barn?

Men jag tänker också på hur medvetet eller undermedvetet påverkas barnen av att deras föräldrar ”gått in i väggen”? Hur går dessa barns tankar som vuxna till utbildning och arbete i framtiden?

Inser de sammanhanget? Hur kommer de att välja? Blir det utbildning och jobb för att göra karriär medan de lägger familjebildningen på hyllan? Väntar kvinnor till de blir 40 med första barnet? Eller väljer man kanske helt bort att skaffa barn med tanke på erfarenheterna?
Värjer man sig kanske inför all stress och jobb. Ligger lågt och bakar muffins i hemmets trygga vrå istället? Blir en hemmafru medan ungarna trillar in? Och mannen slipper ge sig in i stresshjulet som jämställd eftersom lilla frun sköter marktjänst och ungar där hemma?

Hur påverkar det oss alla? Jämställdheten? Samhällsstrukturen? Könskvotering kan glömmas eftersom det inte finns några kompetenta kvinnor att kvotera in?

Vad blir det av de utbrändas barn?

Hur lever vi egentligen? 

Vad gör vi av våra liv och vår jord?

Hur kan vi människor förstöra och förgöra en så vacker och fulländad planet? Hur kan vi för egen vinning, av nöje, utrota och fördärva? Hur kan vi med våra ”kloka hjärnor” sätta oss över djuren och deras behov?

Hur kan vi vara så otroligt enfaldiga och destruktiva?

Klockan är inte 5 i 12. Den är en kvart över!

Räddas det som räddas kan! Ändå fortsätter vi i samma takt. Vi borde skämmas men skam är ingen lösning.

Äpplet, symbol för kunskap.
Se det fulländade äpplet, fundera på livet och försök att hjälpa till så att dina barn, barnbarn och barnbarnsbarn har en planet de kan leva på – och ett liv utan skadlig, extrem stress. Det finns utrymme åt oss alla. Alla arter på jorden har rätt till sin plats. Det finns hopp. Om vi börjar nu.