Jag känner en kvinna som lever utan sammanhang. Där dagarna flyter i varandra på ett nedbrytande sätt. Upp på morgonen, vandra runt, lägga sig på kvällen.
Den här kvinnan står liksom utanför samhällets omsorg och regler. Det har bara blivit så. Hon är sjuk men får ingen rehabilitering. Hennes sjukdom anses inte vara nog för sjukskrivning och hennes dagar är räknade. Tja, hon är kanske inte uträknad på det viset (jo förresten, det är hon nog också…) – men Försäkringskassan vägrar betala ut mer ersättning. 
Sjukskriven av läkaren, IG från Försäkringskassan och snart utan pengar. Hur gör man då? Det går inte att söka jobb om man är sjuk? Ingen vill anställa en sjukskriven person. Och om så ändå vore fallet – hur länge orkar en sjuk jobba? Och i vilken omfattning? Men det viktigaste – vad händer sen?
Vad händer om en sjuk person blir utan pengar och tvingas, lyckas, få tag i ett arbete? Jo, bortplockad ur sjukersättningssystemet och med rivet läkarintyg – står hon sig slätt den dagen sjukdomen visar att hon faktiskt inte orkar.
Det blir ett moment 22. Ingen vågar ta steget att försöka börja jobba för det slår stenhårt tillbaka. Landet är fullt av människor som kvinnan jag känner. Bortkastade resurser! Kasserade tillgångar pga en liten defekt som inte möjliggör 180 % råstyrka. För det är bara 180%-are som räknas i vårt land – blått som rött, ingen skillnad.
Vad gör vi med den här kvinnan? Vad gör vi med alla andra bortslösade tillgångar i form av människor? Dom där kvinnorna och männen som skulle kunna göra en insats för landet – och sig själva – om det bara tilläts existera. Bara tilläts få vara som dom är och ges möjligheter därefter. 
Fundera på det en stund och se er sen omkring. Det finns många, många som den där kvinnan jag känner. 
Senaste kommentarer