På eftermiddagarna måndagar-onsdagar sänder 1:an långfilmer, mestadels gamla sådana. Idag – trots att det är fredag – visades ”Sången om Stockholm” en musikfilm från 1947.
Jag brukar titta på eftermiddagsfilmerna om det är någon som verkar lockande. Idag kände jag för att se den här gamla filmen men en massa härliga skådespelare och sångare, bl.a. Alice Babs.
Men den mest exklusiva av skådespelarna i ”Sången om Stockholm” var ändå Nils Ferlin! Enligt SVT gjorde han i filmen sin första och enda roll som skådespelare. Det var fantastiskt att få se och uppleva denne poet ”på riktigt”. En lång och mager gestalt som faktiskt var död nästan innan jag föddes.
En bit in i filmen kom Nils Ferlins första inslag och då läste han sin egen berömda dikt:
Du har tappat ditt ord och din papperslapp
– du barfota barn i livet
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet
Vad var det för ord,
var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu förrän vi föser dig bort
– du barfota barn i livet
Det kom så fort – inslaget – och jag rös. Det var starkt att höra den av poeten själv och se hans allvarliga, uttrycksfulla ögon då han läste dikten. Den här dikten är min favorit och det delar jag säkert med många andra.
Mycket musik – mestadels jazz – fick mig att känna mig rätt gammal fast ändå ung. Jag kom på att med ålderns rätt kan man gilla både det nyaste nya liksom det gamla – som ens egna föräldrar spisade. Fast när det begav sig – 1947 – var min pappa blott 20 år och jag själv inte ens påtänkt.
Men nu förstår jag deras musiksmak och tycker faktiskt att det var underbart att höra ”Rumba i Balders Hage” och annat käckt i filmen idag.
Det gjorde mig glad – och att bli glad är lycka.
Senaste kommentarer