Att ha katt och dessutom vara djurvän i största allmänhet innebär en del pyssel för mig och familjen…
I söndags hörde jag ett mystiskt dovt ljud från sovrummet. Det var ett brummande som fick skrivbordet där att vibrera. När jag gick in i rummet upptäckte jag lilla röda Wilma – ilsket morrande! Det var det brummandet som lät så högt och som nästan fick skrivpulpeten att hoppa!
Jag ropade på dottern! Detta kunde bara betyda en sak: Wilma hade fångat ett byte – ett byte som hon på alla sätt och vis tänkte försvara! Detta var hennes fångst och kattpojkarna skulle inte göra sig besvär! Curry och Felix stod förskräckt stirrande på behörigt avstånd från det brummande röda under skrivbordet.
– ”Hon har något i munnen” konstaterade dottern – och Wilma rusade iväg genom lägenheten, in under soffan i vardagsrummet. Dottern efter! -”Det är nog något dött” sa dottern – och jag ville inte veta vad det döda kunde vara… -”Sköt det där du” sa jag till dottern och återgick till datorns lugna vrå.
Efter en bra stund kom dottern tillbaka – med detta:
En nötväcka – och den levde! Var helt oskadd!
Dottern berättade hur hon jagat den röda katten runt i lägenheten och vid två tillfällen lyckats fånga kattrackaren!
Men Wilma bet ihop käkarna så hårt att dottern fick bända upp dom. Fågeln flög iväg – bara för att raskt bli fångad av Wilma igen! Dottern fick åter tag i katten, bände upp käkarna och tog resolut hand om fågeln!
– ”Hur vågade du bända upp käkarna på en vilt morrande katt” utropade jag.
-”Ja, jag hade ju inget annat val” sa den tuffa dottern.
Vi gick sen ut på baksidan av huset och släppte fågeln som glatt flög iväg upp mot kyrkparken intill. När vi kom in igen gick Wilma alltjämt letande efter sitt byte medan kattpojkarna fortfarande som förlamade följde skådespelet.
Lätt fånget – lätt förgånget – tack och lov om man är en liten fågel i en katts mun!
Senaste kommentarer