Imorse vaknade jag med en lyckokänsla. En känsla av glädje som började någonstans långt inne och spred sig runt i hela kroppen. Min dotter kommer hem ikväll! Det är bara någon månad sen vi sågs sist och vi har pratat många gånger på telefon. Men att få se henne! Krama henne! Vara henne nära, lyssna på allt hon har att berätta, bara titta på henne. En sådan lycka!
Lyckokänslan imorse kommer också av att äldste sonen kommer hem imorgon och på söndag är alla mina tre barn samlade till gemensam middag. Så underbart. DET är LYCKA!
Bara att få titta på dom! Insupa alla detaljer! Det här är barn komna ur min kropp! Barn som jag skrattat med, gråtit med, kämpat med, glatts med, upplevt deras år från nyfödda till vuxna människor! Att få se dom alla tre igen – och tillsammans dela en måltid. Så enkelt och så fantastiskt.
Jag tänker på kvinnors väntan och längtan. Tänker på min mormor. Mormor Edit när hon står på ladugårdsbacken och gråter när vi lämnar henne på landet för att åka tillbaka till stan. Tänker på mig egen mor – all villkorslös kärlek. Och så jag själv – mamma till tre. Sådana otroligt starka band och starka känslor.
Kvinnors väntan kan också innebära annat. Väntan på män. 
På den älskade. Hopp och förtvivlan. Men det är en annan känsla och en annan blogg.
Avslutar med en bit papper som är guld värt för mig. En bit styvt papper – ett vykort – som kom för några dagar sen. Från min dotter.
*** 
Senaste kommentarer