Jag brukar tänka att det sista jag vill är att glömma. Att jag på ålderns höst tappar alla minnen. Så förfärligt det måste vara att ha levt ett långt, rikt liv och sen inte kunna minnas något av det.
Ibland när jag inte kan sova ligger jag och försöker fiska upp minnen ur hjärnkontorets innersta vrår. Tänker på barndomen och hur svårt det är att minnas något från de första åren. Och bli glad när ett minne tränger sig fram och upp till mitt medvetande.
Det sommarställe jag hade – vårt paradis som jag upplevt under alla år med barnen – är inte längre mitt. Men det finns ändå kvar – i mitt minne. Alltid sig likt, så levande. Huset, altanen, cykelvägen till stranden, allt det frodigt grönskande, värmen, solen, livet. Så underbart att kunna minnas.
Imorse kom jag att tänka på gamla Arboga. Inte fullt så gammalt som på vykortet överst utan i min barndom och ungdom. Hur jag i minnet kan promenera i centrum och uppleva husen och affärerna.
Gamla EPA på Nygatan. Jag går rakt fram och kommer till damavdelningen där Junith och jag fick likadana nattlinnen av Juniths mamma Wera. Går jag till höger kommer jag till sybehör men också det ställe där jag en gång fick en blå, bubblig baddräkt.
Ut igen och mitt emot ligger Bele Frukt och Grönt där mamma jobbade en gång. Folkes Musik i hörnet där man klättrade uppför trappan för att sen lyssna i en lur på senaste skivan med HepStars om man tordes. De stora killarna och tjejerna hade alltid förtur framför mig, den blyga.
Ner mot kyrkan och där ligger Taxi och Fiskaffären vid Järntorget. Går jag till det andra torget, Stora Torget, finns Rudolf Hagmans delikatessaffär som pappa besökte ibland och snett emot – Andelsslaketeriet som hade en så snygg springschas – Calle. En guldsmedsaffär finns där också där jag och Junith köpte sådan där silverlänk med namnbricka som alla skulle ha. Vid Stora Torget ligger också Sturebion där jag sett så många filmer. När man sett klart filmen kom man ut genom en liten dörr mot Västerlånggatan.
Arboga hade tre biografer på min tid. Sturebio, Folkan och Ringen. Ringenhuset finns inte ens kvar.
Gick man från Nygatan och ner mot Stora Torget fanns en gata rakt fram, invid själva torget. Där gick man i kortkort om lördagskvällarna och det var LYCKA när bilarna som stod parkerade i rad på torget – slog på helljusen när man promenerade förbi. Men åka med när någon bjöd – vågade jag inte. Jo, om det var Laxen och Bosse gick det bra. En gång fick vi åka med Musens röda Cadillac! Vilken lycka! Att susa förbi alla andra och se deras avundsjuka blickar. 
Ja, vilka minnen. Så underbart att det gamla Arboga är sig likt i mitt huvud trots att det ser rätt annorlunda ut idag.
Nu tillbaka till verklighetens Arboga. Ha en skön onsdag allesammans! Avslutar med ytterligare ett par vykort jag fann via Internet:
Den äldsta av de tre stationshus som finns i Arboga.
Gjuteriet: 
Senaste kommentarer