Det blev en sådan där natt ingen vill ha. En natt då man vrider sig i kval och ångest. Då man vaknar med svettiga lakan och mardrömmarna fastkletade i hjärnan. En sådan natt blev det.
Varför? Var det värmen? Huvudvärken som inte ville ge sig? Eller minnen som flockades? Kanske oro inför framtiden, ovissheten – den där känslan att inte riktigt våga finnas till längre. Inte våga morgondagen. Och vad betyder sådana tankar?
Drömmarna förde med sig sorg och död. Mitt i natten vaknade jag och grät. Fantasierna blev verklighet – och ändå inte, naturligtvis. Jag gick upp. Det lyste fortfarande i mellanbarnets rum. Jag tittade in. En stor varm kram! – Ska vi dricka en kopp te?
Vi satt i köket och pratade om allt. Några tårar rann ner för min kind. Han kramade mig igen. Allt blev lugnare. Det började ljusna…
Vi sa god natt till varandra. En stund låg jag där i sängen och tänkte. Vågade jag försöka sova igen? Jo, det måste gå.
På morgonen vaknade jag efter att nyss ha lyft upp min livlösa dotter ur vattnet… Mardrömmarna hade fortsatt. Men nu var det morgon. Ljus, liv och verklighet!
På min vägg sitter några kloka ord. Jag läser dom, tittar på bilderna runt omkring och kramar mitt hjärta hårt. Det kommer en dag när allt är förändrat. När ingen finns där om natten med tröstande ord. När allt blott är minnen från en svunnen tid…
Men just idag lever jag! Just idag sjuder huset av liv! Just nu sitter katten Felix i mitt knä och vill att jag ska ha tid bara för honom! 
Just idag, just nu… LEV!!
Senaste kommentarer