Har ett gäng bilder som ligger och väntar på publicering. Antingen går dom i korgen eller också förbarmar jag mig över dom – det beror på…
Ett par sköna, gröna kommer här: 
En bukett vilt från ängen som bildats på baksidan av vårt hus! 
Vår äng! Visst är bilden härlig! Fantasin drar igång i alla fall hos mig. Vad gömmer sig i det lilla huset? Vad finns längre bort och på sidorna? Ser underbart ut att lägga sig ner på ängen och titta upp mot himlen.
En blå fjäril! 
En humla i en tulpan… 
Igår såg jag en gammal, trött dam som sakta tog sig fram med rullator i närheten av Västerbron här i Arboga. Hon tittade sig runt omkring. Såg på det gröna, sköna. Insöp alla blommornas färger. Kände solen och värmen. Jag tänkte: Hur upplever man känslan av att det kanske är sista sommaren? Hur känns det? Är det sorgligt bara eller samlar man ihop det sista, minnena, dofterna? Hon såg så vänlig ut. Gick långsamt fram. Tog tillvara. Mindes.
Vi kommer alla att uppleva en sista dag – vi vet bara inte när den kommer. Har vi tur som den gamla damen så hinner vi varva ner, ta tillvara och samla minnen i en vacker bukett. Men vi vet inte. Sista dagen kan vara nästa år, om en månad, imorgon…
Ta tillvara varje stund! Gläds åt det lilla. Fågeln som drillar på grenen. Kaprifolens doft en sensommarkväll. En varm kram från den du älskar. Du vet inte när just din sista dag är här.
Senaste kommentarer