Alice Hedlund och jag hade inget särskilt bra förhållande. Hon var min ”fröken” i första klass och som mycket tyst och blyg liten elev fick jag utstå rätt mycket. Men inget ont om de döda. Varför jag kommer att tänka på Alice beror på solen som plötsligt strålar in genom mitt fönster efter en grå inledning på dagen.
Varje morgon i lågstadiet, som det hette på den tiden, trampande Alice Hedlund igång sig orgel och vi stod upp för att sjunga ”Din klara sol går åter upp”. Psalmen av Johan Olof Wallin. Sen var det kontroll av näsdukar och naglar! Varje morgon fick alla vi barn visa upp att vi hade ren näsduk med oss till skolan och sen kontrollerade fröken att våra naglar var rena! För en lite rädd elev med nedbitna naglar var det en skam.
Hårda bud på den tiden till skillnad från idag. Men för mycket och för lite skämmer allt. Jag vill se lärare som positiva ledare och varken som tortyrmästare eller vindflöjlar. Sen är det tydligen något helt annat vad våra politiker vill och bestämmer.
Så här? Eller så här 
Senaste kommentarer