Som vanligt tidig morgon – tittar jag till ”Emma”.
Igår kunde jag inte somna för alla fasansfulla bilder som dök upp i min hjärna. Som mamma och förälder – är det ohyggligt att tänka på det som hänt ”Emma”, de små barnens far och familjerna. Barnen mördade, dödade innan de knappt hunnit börja leva.
Det som fick mig att bli yr, illamående och panikslagen igår i sängen var tankarna på ”det som finns kvar”.
Vad känner man när man ser alla små kläder – skor, jackor, pyjamas… Alla leksaker, två små sängar som inte mer kommer att användas…
För mig är det så fasansfullt att jag inte ens nu orkar tänka vidare på det. Och då är det bara jag – en utomstående! Hur det ska bli för de närmaste!? Det finns inte.
Hur kan en värld vara så ond!? Hur kan en mördare vara så sjuk!?
Stackars, stackars ”Emma”. Hur kan jag, vi alla, hjälpa henne att gå vidare? Det kan vi inte. Hon måste orka ta stegen själv. Våga leva vidare. Stå ut med mardrömmen resten av sitt liv. En mardröm som inte är en dröm – utan verklighet.
Genom mina böner och tankar försöker jag ändå stötta ”Emma” och familjen på mitt sätt, det enda sättet.
Jag vill tända ljuset igen för ”Emma”. 
Senaste kommentarer