Hon klädde snabbt på sig ytterkläderna som om risken fanns att någon skulle hindra henne. Den möjligheten existerade bara hos henne själv men fanns inte i hennes tankevärld idag. Hon måste göra det! Äntligen.
Plånbok och tågbiljett – allt på plats. En taxi till stationen och nu satt hon på tåget. Tåget bort från det som varit. Tåget mot framtiden. Eller kanske inte?
Hon tar den vanliga vägen från förr. Längs med ån, förbi societetshusen och svänger borta vid Anderssons Livs som heter något annat idag. Uppför backen och in bland de små radhusen. Vad ska dom tro? Är hon över huvud taget välkommen?
För fyra år sedan upptäckte hon verklig kärlek. Problemet var bara att den kärleken inte fanns hos mannen och det två barnen. Upp över öronen förälskad glömde hon tid och rum. Glömde barnens glada ögon och mannens varma famn. Det tolv år de haft tillsammans kändes bara tråkigt värdelöst och bortkastat. Nu fanns bara HAN – den stora kärleken! Som hon älskade, som de älskade. Dag och natt – så kändes det. Bortom allt förnuft. Och bortom allt förnuft var det också…
För det kom en vardag. En dag då den stora kärleken blev en jobbig, ung pojkspoling. En naiv man vars tankar och värderingar hon inte ens delade till hälften. Upptäckten kom sakteliga. Hon ville inte se den först. Ville inte bli väckt ur den rosenröda dröm hon inbillat sig vara sann. Men en dag var det bara ett faktum – misstaget!
Ånger, skuld, tårar, självdestrukiva tankar – och en mer och mer hopplös ung man klängande på henne.
Hon bestämde sig. Tog ett beslut. Det fick bära eller brista.
Kanske är det för sent. Kanske har tiden sprungit ifrån dom alla. Är det möjligt att mannen hon lämnade för länge sedan fortfarande väntar på henne? Kan barnen, idag tonåringar, någonsin förlåta? Hon vet inte. Men det hon vet är att det är dags att ta konsekvenserna av misstagen hon begick.
Det lyser i köket. Flera personer runt köksbordet. Hon går gången upp, tar försiktigt det tre trappstegen och knackar lätt på dörren.
Senaste kommentarer