Feel in the Blogg

Den 24 juni 2014, för fyra år sedan, la bloggaren ut ett inlägg här som väckte uppmärksamhet – på olika vis…
Inlägget började som en insändare – men Arboga Tidning vägrade ta in den. Anledningen, citat:

”Jag har valt att inte publicera din insändare, eftersom så många personer är involverade i texten. Ansvarig utgivare anser att lärarna inte får pekas ut, vilket de indirekt blir eftersom staden är liten.”

D v s trots att insändaren handlade om saker som hände för 15-20 år sedan OCH det faktum att ingen person var namngiven (förutom indirekt huvudpersonen – den lille pojken i berättelsen) så ville tidningen värna om lärarna – dom kunde ju känna sig utpekade…Gud förbjude…

Bloggaren gick då till Magazin24 och Fredrik Klevenhaus beslutade direkt att publicera insändaren. När den kom ut i tidningen berördes många. Flera kontaktade bloggaren, en del grät.

Insändaren i Magazin24 blev också en blogg – och den bloggen kommer nu i repris!

Varför då? Jo, bloggen kändes fortfarande aktuell – tyvärr – sedan bloggaren här om dagen träffade en person som berättade hur svårt barn har det i skolan idag. Och då särskilt utsatta barn och barn med s k särskilt behov av stöd…

Därför kommer nu insändaren/bloggen i repris!
Berättelsen ur verkligheten handlar om en pojke för sisådär 20 år sedan – MEN ingenting har tydligen hänt sedan dess i skolvärlden!

Det handlar om och om mobbing!

Visst – barn med ADHD, Aspergers syndrom och andra egenskaper kan bli mobbade av skolkamrater
–  det är illa!
Men än värre är det –

– – när det är lärarna som mobbar!

 

NU kommer reprisen!

 

Det var en gång en liten pojke som skulle börja skolan.
Han var spänd och förväntansfull. Lite orolig över det nya men glad över att han skulle få lära sig saker. Han var en intelligent och vetgirig liten pojke.
Skolan blev inte rolig för pojken. Han tyckte klassen var för stor och lektionerna för stökiga. Pojken blev orolig och istället för att få hjälp fick han bestraffningar, skäll och motades ut från klassrummet. Ibland hölls han fast och ställdes ut på skolgården. Mamman fick ofta telefonpåringningar hem.
När pojken var 9 år blev det bättre. Han fick en underbar assistent och till fyran fick hon följa med till ”mellanstadiet” där det fanns en klok lärare som tog honom till sitt hjärta. Det blev en ljus och fin tid för pojken. Han var lycklig och lärde sig mycket.

När pojken skulle börja sexan blev det åter byte av lärare och klass. Då började helvetet igen – för pojkens grundskoletid blev faktiskt till ett helvete. En ännu större klass med många stökiga elever och lärare som inte klarade jobbet.
Pojken förtalades, anmäldes och flyttades till en mindre skolgrupp. Där blev det om möjligt ännu värre.

Pojken fick inte tillgång till alla ämnen. Fysik och kemi blev uteslutet – liksom ett antal andra. Läraren var hotfull, många bråk och många tårar – för på denna lilla grupp gick många elever med problem. Det hände att läraren ringde mamman och bad henne hämta pojken eftersom han inte ville gå hem från skolan.
Vid den tiden fick pojken endast en lektionstimma per dag.

Pojken som var en lugn och snäll liten pojke mådde mycket dåligt. Blev ledsen även hemma och förstod inte vad han gjorde för fel. Det enda han ville var att gå i skolan och lära sig mycket.

När årskurs 9 var över ville skolan överföra pojken till Individuella programmet på gymnasiet, ett ”slasktrattsprogram” för alla som inte klarar grundskolan. Mamman vägrade och letade med ljus och lykta efter ett annat gymnasium. Ett gymnasium som klarade av att lära ut även till elever med ADHD, Aspergers syndrom och liknande egenskaper.
Skolverket hade ingen aning men mamman lyckades. Det fanns ett gymnasium i Örebro! Men pojken fick inte gå där eftersom Örebro tillhör ett annat län än där pojken bodde. Efter mycket bråk och krångel med hemkommunen fick pojken ändå börja på gymnasiet där.
Pojken fick en fantastisk lärare, trivdes mycket bra och började växa som människa. Han lärde sig mycket men eftersom gymnasiet endast tillhandahöll Samhällsprogrammet fick han inte läsa favoritämnena.

Efter gymnasieskolan började pojken på folkhögskola och flyttade hemifrån. Han läste in Naturvetenskapligt basår för att komplettera sin utbildning. Då fick han äntligen studera favoritämnena fysik och kemi som han aldrig fått i grundskolan.
Pojken klarade basåret galant och sökte till universitetet.

Den 5 juni tog pojken sin examen som biomedicinsk analytiker vid Göteborgs Universitet. Den pojken är min son.

Tack till er som förstod vad en liten pojke i skolan behöver och fy skäms på er som förstörde så många år för honom!

 

ALLA barn har lagligt rätt till utbildning i Sverige – ALLA barn! Även de med specialegenskaper!
Den stillsamme drömmaren, forskartypen – – liksom den ivrige, energiske eleven full av idéer!

Bra fråga!! Och vi har en del svar… Viktor Frisk – artist, känd från duetten Samir & Viktor!
Den här killen kanske också känns igen… Grundare av Microsoft.
Det finns många många fler exempel! En del har det gått väldigt bra för – en del sitter på Kumlaanstalten, uppfinningsrika och intelligenta som de är…

Särskilda egenskaper bör tas tillvara – det är bloggarens absoluta uppfattning! På ett bra sätt! På ett värdigt sätt!
Om det inte hänt någonting i skolan på 20 år så är det banne mig hög tid att det blir ändring nu. ALLA BARN HAR RÄTT TILL UTBILDNING OCH DET EFTER SIN FÖRMÅGA!

HUR SVÅRT KAN DET VA’!!!???

 Låt inga flera förväntansfulla små barn mötas av en råsop när de börjar skolan.

Det är val i höst! Låt det inte bli fler berättelser som om bloggarens son ovan…

Avslutar bloggen med Vilda Wilma – lite mindre vild just nu. Det är FÖR varmt tycker hon och kattbröderna.
Så här mysigt trött var hon igår:

Trött – var det, ja!
Dags att sova då.

Var rädda om er nu! Var snäll mot era barn och mot andras också för den delen!
Följ gärna bloggarens råd – ord som hon har på registreringsskylten fram på sin bil: Gäller det mesta här i livet – att lugnt följa sitt hjärta.

Då kommer bloggaren osökt in på pussar och kramar till alla men – som alltid – maffigaste kyssen går till HONOM! (Mer om just honom kommer i en blogg nästa vecka… WOW!! Bäst ni håller koll på bloggen alltså! )

Bloggaren kunde inte läsa berättelsen om sin pojke igen utan att tårarna började rinna igen… Så tufft var det.