Feel in the Blogg

Idag blir det en personlig blogg.

På mitt kontor står detta fotografi. Pappa!

Min pappa!
Här som ung, 25 år, i sitt första pass.   Han skulle till Paris för att fira sin ingenjörsexamen tillsammans med skolkamraterna.

Och här – med mig – en gång för länge sen…

Istappar som tårar denna Kyndelsmässodag. För min fina pappa Göte finns inte längre i livet här på jorden.
En bukett är iordninggjord. Och jag ger mig iväg. Uppför Brattbergsbacken. Det är vackert ute. Träden är frostigt vita och snötyngda. Jag tar av vägen in mot Skogsborgskyrkogården ett par kilometer från stan.

Snart framme. Vägen in till kyrkogården är plogad.

Gångvägen får jag dock pulsa fram. Men vad gör det när det är så otroligt vackert på kyrkogården.

Så vackert även om det bara bli svartvitt. Jag tänker inte ens på att solen inte lyser.

Och där! Där borta under trädet ser jag gravstenen. Den sticker upp lite grann under all snö.

Jag tar mig dit. Pulsar fram i snön. Det är djupt här!

Framme. Som tur är har jag en borste med mig och kan borsta av snö från stenen. * 2/2 1927 – står det på gravstenen. 2/2 – det är idag, Kyndelsmässodagen, pappas födelsedag.

Pappa skulle ha blivit 88 år idag om han fått leva. Blommorna på plats och jag tänder två ljus. Ett från mamma och ett från mig. Grattis lilla pappa. Vila i frid. Vi tänker alltid på dig.

Där vilar han…

Jag tar mig tillbaka hem. Kyrkogården är vacker och stillsam. Vilsam, skön för tankar.

Det blir fler ljus på graven idag. Jag ska strax åka igen. Flaggan gick inte att hissa för flaggstångslinan hade frusit fast. Men bordsflaggan står på köksbordet.

Alla mina tankar hos pappa idag. Vi ses igen – älskar dig.