Feel in the Blogg

Snöflingor dalar sakta ner utanför fönstret och jag hoppas att det slutar snart. Jag vet – många önskar sig snö, mycket snö, massor av snö och jag kan förstå det – också. Dock är jag själv mycket tacksam över en januari månad som nästan inte haft någon snö alls! Förra året såg det ut så här: Bilden är tagen den 26 januari 2011! Det här var ändå lite snö i förhållande till vad som kom såväl tidigare som senare…

Den här bilden tog jag här om dagen:

Två noteringar har utlovats och  kommer!  Dels en ur Arboga Tidning nyligen: Äntligen en bra artikel om vargarna, skriven av Bbl/AT:s Karl David Englund. Informativt om människors ängslan men också en välvilja mot vargen. Tack för det!

Sen hittade jag den här bilden i konkurrentens blad – hos Magazin24: (Foto: Josef Bengtsson/Magazin24).

Vet ni vad det föreställer?

Nej, det är inte FBU – Försvarsutbildarnas ungdomsverksamhet!  Och nej, det handlar inte om skor eller serietidningen ”Knasen”!
Svart text ”Arboga Army – on tour” – militäriskt med svarta läderkängor handlar heller inte om någon halvkriminell, rasistisk förening. Nej, det är ”klacken”, supporterföreningen till IFK Arboga Hockey!  

???  Knasigt!
Inga ytterligare kommentarer från bloggaren.

Avslutar med en bild från förra året vid den här tiden. Bilden är tagen 5 februari 2011 och visar att det var barmark under Vintermarknaden i Arboga. Hur som helst – vintern kommer att ta slut och våren anländer. Det känns skönt att tänka på.

Köket är väl hemmets mest välbesökta rum! Både antal gånger, längden på besöken och variationen av aktiviteter i nämnda rum!

Varje morgon möter mig den här vyn när jag ska brygga mitt kaffe och ge katterna friskt vatten. -Tja, en diskbänk och en spis – inget ovanligt med det, tänker ni. Men ser ni inte tavlan!?

Bilden över huset jag bor i. Fotot är taget någon gång runt år 1900.
Varje gång jag står där vid diskbänken så tänker jag på bilden. Fantiserar om människorna på den och funderar över hur det kan ha tett sig här i huset på den tiden.

Ingen av de små barnen lär vara i livet idag – 2012. Bilden har jag fått av Elsbeth Larsson som bodde i huset en gång. Hon berättade för mig om hur spännande det var att en fotograf kom för att ta en bild av Glasblåsargården – stället där bara arbetarna bodde. Arbetarna som slet på Arboga Glasbruk vars disponent bodde i ensamt majestät med sin familj i det stora, vackra, vita huset intill.
(Vykort över Stora Nygatan i Arboga där disponentens hem – Glasmästarvillan – ses närmast till höger. Nästa hus är mitt nuvarande hem.
Vad tänkte småkillarna? Och vad tänkte kvinnan som öppnat fönstret från en av de små lägenheterna om ett rum och kök?

Längre bort på fotografiet syns huset som vanvördigt kallas ”kiosken” idag. Jag kallar det ”Lilla huset”. Huset var tullstuga i slutet av 1600-talet. På väg in till Arbogas marknader fick folk betala tull för sina varor. Det här var alltså början på staden, ingången, från öster.
Utanför huset på bilden står två små flickor. Kanske tittar den ena på hattarna i fönstret? Enligt Elsbeth blev huset hattaffär så småningom och Elsbeth själv var springflicka där när modisten skulle leverera en hatt till någon fin dam i Arboga.
Tyvärr förstördes huset fullkomligt på 40-talet då det gjordes om till kiosk. Min dröm är att återställa huset som det var en gång. Vilken fantastisk liten bostad det skulle bli!

Småpojkarna på bilden står vid gaveln på huset och kvinnan tittar ut genom det här fönstret: Ja, det är inte samma fönster – ramen är utbytt som den uppmärksamme kan se. Utsikten är inte heller alls den samma som på kvinnans tid: Var det bättre förr? De som bodde här i huset hade det nog inte fett – men det var vackrare. Finare utsikt, mer natur. Så synd att så många hus rivs och lummiga innerstadsmiljöer förstörs. Vi bör gå varsamt fram med förändringar och bevara det som kan bevaras.

I mitt kök finns annat också. Jag älskar kalendrar, det vet ni som läst min blogg tidigare. Såväl adventskalendrar som almanackor med månadsblad att vända. En mängd kattkalendrar finns förstås men idag vill jag visa en annan favorit: Januari månad i Caroline Roosmarks fina kalender! Så här står det intill bilden: En fin betraktelse och tänkvärd! Anna Åström är skådespelare och är en av de kända personer som stått modell i kalendern.  Caroline Roosmarks kalender ges ut till förmån för Fryshuset i Stockholm och i år till projektet ”Barn till ensamma mammor”. Läs mer om fotografen Caroline Roosmark HÄR – där du också kan beställa en egen kalender och samtidigt stödja verksamheten!

För övrigt fanns detta i mitt kök igår!
Och det här! Njutning för såväl kropp som själ en grå januaridag när man längtar till våren.

Onsdagen är här. Kaffet är strax urdrucket och bloggen klar. Kattpojkarna är inne och Vilda Wilma likaså.
För en stund sedan hördes ett försynt jamande utanför min dörr. Jag har dörren till kontoret stängd eftersom Vilda Wilma ibland tycker det är nödvändigt att använda mina viktiga papper som toalett… Jamandet kom från Felix som ville hälsa, bli jagad till matskålen och sen få sitt vatten serverat i glaset i diskhon.

En vanlig morgon alltså på Glasblåsargården i Arboga år 2012.

Jag älskar havet! När jag vill stressa av, varva ner och må bra är en promenad längs stranden invid ett hav underbart. Det kan gå bra med en sjö också – men havet, havet är så fantastiskt, så levande, så föränderligt och så vackert.

Det är en vanlig tisdag men jag tänker på havet. De fina bilderna är från Capri i Strömstad och de är tagna i april förra året. Några dagar av sinnesro tack vare en kär vän.
Och har man inte havet i närheten går det ganska bra med bilder också. Tills man kommer dit igen…

De där bilderna säger en del om mig just idag men jag ska ändå sticka in med lite annat. Jag brukar ta med lite märkliga eller roliga saker från DN på söndagar – då jag har tidningen i pappersformat i min brevlåda. I söndags fanns denna märkliga, för att inte säga hemska, artikel: Bilden föreställer åtta små barn – alla tillhörande samma mamma i Kina. Kvinnan och hennes man som är mycket rika kunde inte få barn – men genom provrörsbefruktning fick kvinnan trillingar – men hade samtidigt anlitat två (!) surrugatmammor som födde två barn vardera åt familjen. Åtta barn alltså – i ettbarnspolitikens Kina!

Det påminner om den s k Octomom – Nadya Suleman   – som via  IVF-behandling födde åtta barn! Så här står det in Nadya Suleman på Wikipedia: ”Suleman började med IVF-behandlingar 1997 och fick sex barn som är födda mellan 2001 och 2006. 2008 planterade hon in sex ägg, varav två av dem delade sig och Suleman blev gravid med åttlingar som föddes den 26 januari 2009. Alla fjorton barn har samma far, en ännu okänd vän som agerade spermadonator till Suleman.” 

Här är en bild på familjen – mor med fjorton barn… via en spermadonator och provrörsbefruktning…

Barn till varje pris… Men varför inte låta något av alla föräldralösa barn få en egen familj?

Ja, det var väl en hel del märkliga – rent av förskräckliga historier. Avslutar titten i DN med något roligt också – Ulf Lundkvists ”Assar” som jag tycker är suveränt bra!

Havet ger mig vila och rofyllda tankar. Här några gamla bilder. Detta foto är nog tagen på 40-talet. Min moster till vänster om den älskade hästen Frej – och min mor till höger. Systrarna är klädda i östgötadräkten.

Min mor som ung. Klänning med sjömanskrage. Visst är hon vacker – min mamma.

Sinnesron gav mig ytterligare sakleteri – precis som här om dagen – fast av annorlunda slag än tidigare. Det blev en hel säck att lämna till Apoteket – och så här fint och lätt att hitta i skåpet sen! Gamla mediciner ska lämnas in till Apoteket – det vet ni väl! Min ”säck” bestod av rester av familjens mediciner sedan så där 10-15 år tillbaka… Nödvändig utrensning alltså! 🙂

Avslutar med ännu en bild från havet i Strömstad. Njut och finn ro.

2006 besökte jag Egypten – en fantastisk resa till ett fantastiskt land. Tyvärr försvann alla bilder från resan i ett datamysterium men bilderna finns förstås kvar i mitt minne. Dock kan jag inte förmedla just de bilderna till er på samma sätt…

  Karnaktemplet var något som fascinerade mig mycket – särskilt som jag aldrig hört talas om det tidigare…

Självklart besökte vi också Abu Simbel. Så här står det på Wikipedia om de magnifika templen där: ”Ramses II lät mejsla ut tvillingtemplen ur bergväggen på 1200-talet f.Kr. för att skapa ett bestående minne av honom själv och hans drottning Nefertari till minne av Slaget vid Kadesh och för att avskräcka sina nubiska grannar.” 

Fantastiskt att se alltsammans och en resa till Hurghada, som vår resa gick till, ska inte bara vara en sol- och badresa tycker jag. Egypten är så mycket mera!

Men gudinnan Nut då? Eller Nuit som hennes namn också skrivs. Nut/Nuit var enligt egyptisk mytologi himlens gudinna. Här ser ni en bild av Nut från en målning i Abu Simbel:   Det är solen hon är på väg att svälja!

Nätterna i Egypten kan vara förhållandevis kalla i jämförelse med dagen och då förstod jag mer anledningen till mytologins berättelse om gudinnan Nut. Så här står det i Wikipedia:

  ”I konsten gestaltas Nut som en välvd kvinna, som sträcker ut sig över sin make. Himlavalvet var helt enkelt hennes kropp. Ibland trodde man även att hon varje kväll svalde solen, men att hon också varje morgon födde fram den igen. Och det var på grund av denna koppling till solens återfödelse, som Nut ofta avbildades på insidan av sarkofagernas lock. Man tänkte nämligen, att gudinnan även kunde hjälpa människornas själar att återfödas. Nut sattes alltså, liksom många andra egyptiska gudar, i samband med de viktiga begravningsriterna.” Läs mer HÄR!

Gudinnan Nut som en välvd kvinna.

Jag tycker det är en underbar historia – Gudinnan sväljer solen varje kväll och föder fram den igen på morgonen. Solen som är så viktig för allt levande.

Jag letade länge på min resa efter ett papyrustryck  eller något annat över just den beskrivningen av Nut. Det verkade omöjligt att hitta. Till sist fann jag den – i souvenirbutiken på Hurghadas flygplats! Den står i mitt skåp idag: En mugg! Jag älskar verkligen den berättelsen – om den livgivande gudinnan Nut eller Nuit – som på franska betyder natt.

Egypten vill jag besöka igen en dag. Jag har ännu inte sett Kairo och pyramiderna. Det blir en dröm att försöka förverkliga på något sätt.

Ja, om Egypten kan man drömma när gårdagen såg ut så här: Snöflingor från en grå himmel. Idag ter sig utsikten lite bättre från mina fönster: Jag menar då vädret – med bättre utsikt. Kinarestaurangen och gamla silon är inget man tittar på kanske – däremot Stureparken som skiftar efter årstider.

Efter mörker kommer ljus. Lev väl och ta tillvara dagen.

En del läsare av bloggen som känner mig väl säger att de inte kan se på bloggen när jag mår riktigt dåligt. Det märks inte, säger dom. Det blir jag glad av att höra, även om det möjligen kan anas ibland genom formuleringar och innehåll. Jag blir glad över att kunna hålla hälsotillståndet ifrån mig för min egen skull och för läsarnas.

Skrivandet är medicin för mig. Mycket bättre än piller och tabletter. När jag skriver försvinner allt annat och jag går in i en annan värld. Det är härligt och lindrande särskilt om jag mår dåligt.

Ibland kan livet vara så här: Hemskt, förödande, nedbrytande och man vet inte vart man ska ta vägen. Då kan skrivandet vara en räddning. Tankarna vandrar iväg och verkligheten försvinner.
Då blir det åter sommar och vi sitter där på bryggan – dottern och jag. I lugn och ro, en stilla sommardag, inte ett bekymmer i världen.

Genom att tillåta tankarna att vandra, söka i minnet och kanske i sitt bildarkiv, fantisera lite och drömma,  kan dagen bli lättare. Det blir ljusare, det kommer en vår en gång, allt blir bättre.

Många har sagt mig att jag borde skriva en bok. Det har jag tänkt på många gånger, under många år. Men det jag tänkt skriva om är hemskheter. Orättvisor, mobbing, diskriminering och oförstående människor – om mitt liv. Men hur roligt är det?? 
Jo, mitt mål har då varit att ge andra hopp, så att människor inser att de inte är ensamma, ge information och kanske vägledning. MEN – det är ett förödande skrivande för författaren själv. Jag orkar inte! Det är för nära, för svårt.

Då är det mycket bättre med bloggen – en flykt från verkligheten!
Här om dagen fick jag respons på en av bloggarna, en kommentar som fick mig att tänka i lite andra banor. Personen tyckte jag skrev bra och att det var som ”en saga för vuxna”.
DET kunde bli något! Det är en idé som skulle kunna få mig att författa den där boken som så länge velat bli skriven. ”Sagobok för vuxna”.

En bok om livet – som det är! Om sorg
men också om glada dagar!

Om katter! För Felix ska ju alltid ha ett ord med i laget.

Om sakleteri
och om svunna tider. (Glasblåsargården omkring år 1900).

Om vänskap och om hur en pelargon slår ut i sin ensamhet, undangömd i tvättstugan, till tvättarnas glädje.

Ja, en sådan bok skulle jag kunna tänka mig att skriva – när jag får ork… Tills dess får ni stå ut/njuta/förfäras av min blogg ni som vill!