Feel in the Blogg

När bloggaren var liten läste hennes mor den här boken för henne. Om det lilla blå tåget som var så litet men som ändå klarade av saker som ingen hade trott att det skulle klara.

Liten och oansenlig upptäcker den att det stora fina loket som ska dra alla julklappar till barnen har gått sönder.

Men det lilla blå tåget kan inte låta barnen bli ledsna utan tänker göra vad det kan!

”I think I can”!

”Jag tror att jag kan – jag tror att jag kan – jag tror att jag kan”! Och visst kunde det lilla blå tåget! Mot alla odds och mot alla som inte trodde på det – drog det lilla blå tåget alla vagnar med julklappar upp för berget och ner sen till barnen som väntade!

Bloggarens mamma läste den här boken många gånger och kom att kalla bloggaren för ”Det lilla blå tåget”. När allt kändes svårt och hopplöst för bloggaren  – påminde mamman henne: ”- Du är ju det lilla blå tåget. Du klarar det.”

Och så har det nog fortsatt. Bloggaren har gett sig in i situationer som verkat övermäktiga för ett litet blått tåg. Ibland har det gått bra, ibland inte – men det viktiga har varit att försöka.

– Vad handlar det här om?? – Hur kan någon bli ett blått tåg??  Så tänker ni som läser kanske?

 Jo, med tiden och med erfarenheter lär man sig. För bloggaren är det viktigt att alltid försöka. ”I am the girl who decided to go for it”
– och det gäller det mesta – alltid!

 Och vad är det då som måste göras??

Det vet man om man är ett litet blått lok… Man vet i sitt hjärta vad som är rätt och fel. Det gäller bara att göra det rätta. Och – det är inte alltid lätt…

Den där känslan. Känslan som blir starkare och starkare. Den kallas magkänsla.

”Lita alltid på magkänslan. Din hjärna kan luras och ditt hjärta är en idiot men magkänslan kan inte ljuga.”

 Magkänsla eller intuition är en instinkt som en del bortförklarar och struntar i. Bloggaren är säker på att denna instinkt är nedärvd i generna sen urminnes tider. Ett lite djuriskt beteende som inte enkelt kan förklaras men som kan rädda en ur svåra situationer men också få en att göra rätt val.

Kändisar litar på magkänslan! Oprah Winfrey:

Steve Jobs:

OK – om man nu lyssnar på sin magkänsla och bestämmer sig för att gå på den. Och det gäller något väldigt viktigt. Någon som kan påverka både en själv och andra. Hur lätt är det då att gå på magkänslan!?

Inte särskilt lätt, om du frågar bloggaren.  Man står där på klippan och tänker: ”- Vågar jag? Vågar jag ta steget? Hoppet rätt ut i det okända?”

Men är man som bloggaren så tar man språnget! Hoppar och faller! Och man vet inte hur man kommer att landa… Blir det mjukt och skönt – eller stenhårt, iskallt…

Men man hoppar ändå – bära eller brista – för man måste! För magkänslan säger en det.

När man är ett litet blått tåg och ser enorma svårframkomliga berg framför sig så ger man sig inte. ”Do what is right, not what is easy”. ´Man gör det som känns rätt även om det är svårt.

 Bloggaren har fått hånfulla kommentarer, blivit idiotförklarad och trakasserad för att hon ”vågar”.  Folk har snackat skit och några har vänt henne ryggen.

Men det finns folk som jublat också!  Som tackat. Som tyckt att bloggaren är modig som vågar. Att hon har civilkurage.
Bloggaren har allra mest uppskattat dom som stod där intill när hon skulle ta språnget och våga  – och DÅ trodde på henne. Att inte känna sig alldeles ensam innan steget ut i tomma intet.

Ibland känns det särskilt svårt – det där språnget, att våga. Det kan då handla om vänner, människor som står en väldigt nära.
Men då tänker bloggaren så här:
”Falska vänner säger bara det jag vill höra. Riktiga vänner är inte rädda för att berätta sådant som jag kanske inte vill höra.”

Bloggaren vill vara en riktig vän.  För att hon bryr sig om vännen.   För att hon vågar bry sig om även när det känns tufft.
Att bry sig om – på riktigt och visa det.

Även om det blir svåra sanningar som måste levereras. Som gör ont. Som kan göra andra upprörda också.

Eftersom bloggaren är en sån här – – men också har ett stort och varmt hjärta så gör hon inget av ondska, hämnd eller girighet. Hon vill väl – alltid – även när det gäller ”fiender”.

Bloggaren tänker ibland på s k ”eftermälen”. På Wikipedia kan man läsa den här förklaringen på ordet eftermäle, citat:
”Vad som sägs (förmäles) om en person efter döden; summering av livet, sammanfattande omdöme, dödsruna, levnadsbeskrivning, biografi.”

”Ingen är så dålig som när han gifter sig eller så bra som när han dör” – är ett uttryck. Det uttrycket visar på alltför överdrivna ”sänkningar” liksom hyllningar. T ex när en god vän lämnar kompislivet för att stadga sig – ingen kompis är så dålig som då. Eller när man överdrivet hyllar en död med lovord om hur bra han har varit!
Det är så dags då…
Bloggaren tycker att det känns märkligt och skevt att stå vid en kista och tala om för en död person hur bra han var en gång. Om det dessutom kanske är första gången man berättar det för den döde…

Tycker du om någon – säg det idag!
”Kom inte till min begravning och visa hur mycket du brydde dig om mig – visa mig det idag – medan jag är i livet!”
Vem vet – den döde kanske kan protestera! Som på den här bilden som visar en ”säkerhetskista” från 1800-talet då man var rädd för att bli levande begravd. Den skendöde kunde sen ringa i klockan nere ifrån kistan för att påkalla uppmärksamhet. Så se upp! Säger du något överdrivet känslosamt vid graven till någon som du inte brydde sig särskilt mycket om medan han levde så kanske personen ringer i klockan…

Så VÄNTA INTE med att visa att du bryr dig!  Visa omtanke och värme IDAG – innan det är försent.
Och även om det innebär att du måste uppbåda allt mod och all kraft för att säga en svår sanning till en vän.

Välj rätt tid!
Och våga göra det DU anser vara rätt!

”Thoughts from a crowded brain”! En rejäl blogg idag igen från Susslightning!

Som fortsätter på sin upptrampade väg.
Den väg som startade med ett litet blått tåg en gång.
Fast någon medalj har det inte blivit. Det hon fått istället är ett rent samvete, en omsorg om andra och att aldrig någonsin ge upp! Även det kom hemifrån. Bloggarens mor sa alltid: ”Upphör aldrig att kämpa för det du anser vara rätt”. Och på den vägen är det!

Liiite liiite annat också! Unga i USA kräver stopp på våld och vapen.
Porrstjärnan Stormy Daniels börjar berätta!
Ska de unga och kvinnorna fälla pajaspresidenten – äntligen?!
Allt i DN om du klickar HÄR!

 Lite påsk också.
För påsken är ju snart här. Om bara några dagar är skärtorsdagen inne och sen rullar det på. Något som inte rullar på alls är våren… -3 och snöfall imorse hos bloggaren. Inte kul!

Bloggarens ena son är nu i Hongkong så han slipper ruskvädret. Den röda pilen på kartan från Flightradar24 visar planet på väg från Arlanda och den långa resan mot Asien.

Så där ja, nu knyter vi ihop säcken för denna gång. Ha det så bra nu allesammans! Påskpussar och kramar i mängd nu när påsken närmar sig!

OCH – som alltid – blötaste, mumsigaste påskpussen går till ”ni vet vem”!! 

Bloggaren fortsätter som hon gör. Det är därför hennes dörr ser ut så här: Texten som får igång henne om hon skulle tappa fart! 

Och den lilla lappen på dörren säger så här:

WATCH ME!!!

 Idag handlar bloggen om den tickande klockan. Om tid!
Tid som vi tror vi har obegränsat av – vilket inte är sant.
När vi är unga tror vi att vi är odödliga men ju mer tiden går och vi måste uppleva hur far- och morföräldrar dör, hur de egna föräldrarna lämnar jordelivet och även vänner och bekanta går bort – så börjar det slå en:

Allt har ett slut!

För några månader sedan mötte bloggaren en gammal vän helt apropå. Hon är i bloggarens egen ålder, kanske några år yngre och vi har haft mycket roligt tillsammans förr i världen. Nu hade vi inte setts på ett tag. Det som först slog bloggaren var hur tärd och blek vännen såg ut. ”Dödsmärkt” – for det genom bloggarens huvud.

Det vännen berättade gjorde bloggaren stum. Kvinnan levde på ”lånad tid”. En svår och obotlig sjukdom gör att hennes liv här på jorden väldigt snart är till ända.

Massor av tankar for genom bloggarens huvud. Sorg och förtvivlan men också frustration. En oro över att inte hinna med allt. Inte hinna säga allt man vill ha sagt och inte hinna göra allt man vill ha gjort.

Här nedan följer lite av den frustration som satte an bloggaren!

Klockan tickar på – tiden går. HUR VÅGAR DU ta risker den dag som idag är – och som kan vara din sista?

 HUR VÅGAR DU riskera att göra någon illa denna dag? Vad vet du om vad som väntar runt hörnet?

 HUR VÅGAR DU låta bli att kontakta, be om förlåtelse, för det där du gjorde och som grämer dig? Hur vet du om du någonsin får chansen igen?

HUR VÅGAR DU låta bli att vara vänlig och positiv mot människor du möter?
Vad vet du om deras liv och vad som väntar?

 HUR VÅGAR DU att låta bli att ringa dina nära och kära bara för att säga: JAG ÄLSKAR DIG. En dag – kanske redan imorgon –
är allt du velat säga försent…

HUR VÅGAR DU…
tro att du får en chans också imorgon…

Mötet med vännen vars liv hastigt går mot sitt slut fick bloggaren åter att tänka till. Snart är det över – och vi vet inte när…

 Snart har sista tåget gått…

Men IDAG lever du! IDAG kan du ställa tillrätta!

Fokusera på det som är bra! Släpp det där andra! Tänk positiva tankar och låt inte negativa händelser förstöra och förgöra ditt liv!
DU HAR INTE TID att låta skitsnack, hämndbehov och elakheter ta över de dagar du fått!
SLÖSA INTE TID PÅ DÅLIGA SAKER!

För så här är det:

Så ta tillvara den tid du har IDAG! Du vet inte om du får morgondagen. Du vet inte hur många ytterligare dagar i ditt liv som du har att spela med.
Om vi tänker oss att detta är din sista dag –
LEV LIVET!

KRAMAS! Medan du har möjlighet… En varm kram gör underverk – både för dig och för den du kramar!

VISA KÄRLEK!

Om vi tänker oss att du bara får en enda dag till… Var rädd om den dagen.

 En särskild hälsning till Emma Jangestig idag, till Nicklas, Togge och övriga anhöriga till två små barn – Max och Saga.
Älskade barn som fick alldeles för få dagar av livet…

 KRAM från bloggaren till er alla!
Och som vanligt – en särskilt varm kram till en särskild man som för alltid finns i bloggarens hjärta.

Nu dimper det ner en blogg igen! Bloggaren är som synes väldigt skrivsugen så här en bit in på nya året.

Först en kommentar till söndagens blogg:
Vad ska vi göra när gängkrigen flyttar in på lasaretten??

Och inte bara där! Vem vill bo i Rosengård? Vem vill bo i Bergsjön? Vem väljer Rinkeby? Vem vill bo i någon av de andra förorterna där våldet blivit mer regel än undantag? Våldet som eskalerar till andra städer än de största – Västerås, Örebro, Eskilstuna – för att nämna några närbelägna städer till bloggarens hemort. Vem vill bo där? Och vilka får ta sig rätten att ockupera ännu fler städer?

Detta är av någon anledning sprängstoff i svensk politik. Man får inte prata om vilka som krigar för då är man rasist! Men som sköterskan säger på bilden ur DN ovan – hon är själv från Bosnien, citat:

”– Ibland blir jag så arg. Tyvärr är det oftast barn till utlänningar som gör dåliga saker på sjukhuset. Så jag blir bara… ja, men snälla. Det här är ett lugnt land, en lugn stad, fint. Man kan skaffa sig ett jobb och liv, i Sverige finns alla möjligheter. Så går man vid sidan om och gör dumheter.”

Så sanna ord och bloggren känner så här:

NÄR ska vi våga sätta gränser? NÄR ska Sveriges politiker fatta att den naiva stil man tror är ”demokrati” håller på att få landet att kollapsa? NÄR ska vi börja ställa krav? NÄR ska Sveriges politiker förstå att ledarskap – att säga JA men också NEJ – är en förutsättning för att få ett samhälle där människor inte bara tar – utan också ger, ger tillbaka?
NÄR SKA POLITIKERNA FATTA???

Glöm inte: Det är val i höst!!

DN:s hela artikel ”När gängkrigen klev in på akuten” hittar du HÄR!

Nu något annat som bloggaren också tagit upp tidigare:

Bloggaren kom att tänka på att hennes mor ofta sa till henne: ”- Vad du är modig. Att du klarar detta! Att du vågar? Vad duktig du är.”

Varför sa hon så? Hur var det med mammas självkänsla? Maximerade hon sina möjligheter i livet? Antagligen inte. Så var det inte på den tiden – och särskilt inte för flickor.

Vad hade hon för drömmar? Hur långt hade hon kunnat komma? Vad ville hon innerst inne. Och – hur tyckte hon att hennes liv sen blev – mamma Hjördis?

Detsamma gäller kvinnorna före henne. Bloggarens farmor Svea: 
och mormor Edit: Hur gick deras tankar när de var unga? Vågade de ens drömma? Maximerade de sina möjligheter och hur summerade de sina liv när slutet kom? Var de nöjda? Hade de fått uträtta det de hoppats på?

Pojkar hade inte heller det lätt förr i världen. Pappa hade tur. Kom från en fattig familj men fick studera till ingenjör.  Om han sen ville bli ingenjör det är en helt annan sak. Hans föräldrar gav honom en chans och han tog den. Men var det detta pappa Göte drömde om en gång och hur tyckte han att livet blev?

Maximerade de sina möjligheter? Troligen inte. Några drömmar slog säkert in men möjligheterna var begränsade oavsett drömmarna. Och sen var det ju det där med självkänslan…

 Men hur gick det då för deras barn, Hjördis och Götes dotter, Sveas och Edits barnbarn? Vad drömde hon om där hon står på skidorna på Sjukhusgärdet? Hon ler mot kameran – ser lycklig ut. Ovetandes om att mobbande skolkamrater snart kommer att trycka ner hennes självkänsla och förminska hennes möjligheter radikalt.

Men hur gick det då? Jo, det har ju bloggaren skrivit om tidigare. Livet levde hårt med flickan på bilden. Men att bli mobbad, utfryst och nedtryckt ger en groende kamplust. En vilja till revansch!
Och alla de där negativa upplevelserna – för det kom fler genom livet – blev till nyttiga kunskaper. Till förståelse för andra. Till en vilja – inte att hämnas – utan att göra gott.

Ändå hinner minnena ikapp bloggaren ibland. Det svarta hålet öppnar sig igen. Och därför damp den här boken in genom brevlådan i fredags: Tomas Gunnarssons ”Att överlista Jante”.

Boken med självtester…

Med frågor som de här: ”Hindrar du dig själv från att göra något som är viktigt för dig, något du längtar efter eller drömmer om att göra?”

Då tar bloggaren fram sådana här bilder via Google på datorn!

Och sådana här: +

Då sneglar bloggaren på sådana här böcker:
Och då skriver hon bloggar som den här.
När minnena dyker upp eller när hon ser andra människor må dåligt för att de låter sig tryckas ner. Då blir bloggaren ARG!

För ALLA MÄNNISKOR HAR ETT VÄRDE!

Bloggaren har nog ändå en ganska bra självkänsla idag. Hon vågar. Är modig. Låter sig aldrig mer tryckas ner. Därför sätter hon sådana här lappar på sin dörr! 😀 För att peppa andra. För idag VÅGAR OCH KAN bloggaren och hon säger stolt och utmanande:

”-WATCH ME!!”

Och så här är det: Du MÅSTE tycka om dig själv! Tycka att du själv är bra! Ha respekt för den du är! Det är det viktigaste av allt för att MAXIMERA DINA MÖJLIGHETER! Och det handlar INTE om att vara egoistisk eller stöddig! Det handlar om att ta sig själv på allvar och ge sig själv den respekt man förtjänar!

TA ALLTID HAND OM DIG SJÄLV FÖRST!

Var rädda om er! Älska dig själv så orkar du älska andra så mycket mer! Puss och kram m m från bloggaren:

Bloggaren vid havet – en gång för länge sedan…
Vad tänkte hon på?
Vad drömde hon om?
En sak är säker – hon samlar fortfarande på vackra stenar från stranden nu som då…

Bloggen får sin inspiration från flera håll. Från läsare som hör av sig, från det förflutna, från drömmar om framtiden, från nyheter och från det förgångna.

 Från alla möjliga håll och inspirationen slår till vid alla möjliga tillfällen också!
Som imorse när bloggaren stod och borstade tänder!

Då måste det skrivas och helst på en gång! 😀

Idag handlar det om två saker som liksom hänger ihop. Och det handlar om att må bra – och inte. Bloggaren tänker på en nära vän som alltid boxade obehagliga saker. D.v.s. han la jobbiga händelser i boxar och stoppade undan lådorna – längst, längst in i hjärnkontoret.

Bloggaren har börjat känna att detta kan vara en rätt skön metod… Att i burkar, olika storlekar beroende på olika stora problem, stoppa ner obehagligheterna, sorgerna och allt det där jobbiga som man bara inte orkar ta itu med.

Frågan är ju bara vad som händer när man en dag gläntar på locket…
Orkar man med allt det där svarta som väller ut då??
Tja, det kan väl hända både ock. Att man slänger igen locket igen och puttar burken ännu längre in i hjärnkontoret – eller att man faktiskt känner sig stark och redo att ta itu med innehållet.
Det värsta tror bloggaren är om man aldrig tar itu med sina burkar! Om dom travas på hög där inne i skallen. Då är det nog stor risk att alltsammans plötsligt ramlar ner och går sönder när trycket blir för högt – och då kommer allt på en gång…

Jaha, och varför kom bloggaren på det här med boxar just nu då? Jo, för att hon känner en stark lockelse till att själv skaffa sig några burkar… Placera de mest jobbiga problemen där för att hon inte riktigt orkar ta itu med dom just nu.
Men – vi får se hur det blir med den saken. Bloggaren tror innerst inne på idén att inte ”boxa” utan att ta itu med svårigheterna direkt. Möjligen sova på saken – som en klok chef gav som råd en gång.

Och varför händer det då att man vill boxa? Att man inte orkar? Jo, det kan bero på både självförtroendet och vad man har varit med om nyligen men också förr.
När man känner sig så här:

Här om dagen skrev bloggaren om dålig självkänsla.  Hur människor tar sig friheten att trycka ner andra – ett fullständigt oacceptabelt beteende!
Denna mobbing kan få svåra konsekvenser. Förändra ens liv. Göra en till en mycket liten människa utan värde.
När det faktiskt är så att DU ÄR HUR BRA SOM HELST! DU DUGER PRECIS SOM DU ÄR! INGEN – NEJ, INGEN – SKA FÅ TA DIN SJÄLVKÄNSLA IFRÅN DIG!!

Men när man sen börjar kravla sig upp… Försöker ta sig upp ur det där svarta, djupa, förgörande……så kan man bli väldigt osäker. Hur ska jag vara för att passa in? Vem är jag egentligen?

Kanske hittar man en roll som man tror passar och håller fast vid den trots att den inte känns helt okey. För man orkar inte försöka igen och igen. Man är för skör och svag.
Får man då på nytt kritik för den person man är – så håller man fast vid den bild man nu skaffat av sig själv. Den som man äntligen lyckats kravla upp till. Även om man innerst inne kanske känner att det nog finns fog för viss del av vad den där kritiken säger… MEN MAN ORKAR INTE MERA!!

Bloggaren vet – hon har själv varit med om alltihop.  Att tryckas ner. Att försöka kravla sig upp. Att hitta ett nytt JAG och hur svårt det kan vara.

Bloggaren blev FÖR tuff! FÖR kall! Sen blev hon en CLOWN. I andras ögon – och det kändes innerst inne att det var sant…

Men bloggaren fortsatte att klättra. Försökte igen och igen att lyfta sig själv i håret. Det går. Det är tufft – men det går. Och när man blir fri från alla plågoandars ord och handlingar då växer man. Då orkar man. Då vågar man.

Det är inte så att man på något vis blir perfekt. Det kan ingen bli. Däremot får man ork och kraft att ta in det som sägs. För all kritik är inte dålig kritik alla gånger. Genom att orka och lyssna kan man förändra sig själv, förbättra sig själv. Finputsa det nya, rätta jaget! 😀

Och man blir FRI! I början fanns denna bild: ”Only sky is the limit”. Det är FEL! Så här är det ju!  ”The Limit is not in the sky it is in the mind”!  Och till syvende och sist är det ju så här:   ”Death is the limit”! Bara döden sätter gränser för vad du kan göra!

Så VAR DEN DU ÄR! Och: Våga språnget mot det nya och okända! Det som lockar men som någon annan sagt att du inte kan, inte klarar, inte orkar.Då kan fantastiska saker inträffa! Att plötsligt SE någon man aldrig tyckt sig se förut. Att plötsligt bli SEDD som den man är och det är helt okey.

DU KLARAR DET!! VÅGA SPRÅNGET! Våga bli DU! Våga vara DIG SJÄLV!

Den här boken har bloggaren beställt idag! Finns bland annat HÄR på Bokus.
För den där Jante det är en vidrig, hemsk figur!!

 Bloggaren känner så här när hon ser den fina fågeln som dottern pysslade ihop när hon var liten.

SÅ sant!!
Precis som det här:

Och glöm aldrig det här:

STORT tack till ni som hör av er och ger mig feedback. TACK också till er som finns i mitt liv och som ständigt är min inspirationskälla. Love you guys!!

Fyra begravningar –

inget bröllop…

Bloggaren talar om tillfällen då släkten möjligen ses. Och då menar bloggaren inte den närmaste familjen utan släkten! Ja, mer än så! Hela surven – fastrar, mostrar, kusiner och kusinbarn!

Begravningar, ja – för chansen att någon i familjen gifter sig numera är inte så stor. Det är sambos och särbos och byten hit och dit som gäller. Och om nu paret skulle sta och gifta sig så är sannolikheten inte särskilt stor att man blir bjuden. Och då menar bloggaren åter igen inte den närmaste familjen utan just de släktingar man har en bit bort, så att säga.

Så det är på begravningar man ses – kanske! För det är heller inte helt säkert att mer avlägsna släktingar än de närmast sörjande dyker upp.

Men ibland sker det. En älskad förälder dör och vid jordfästningen träffar man kusiner och kusinbarn, kanske fastrar och morbröder. Om man har tur – och de där äldre släktingarna fortfarande är i livet.
De där människorna som tillhör ens förflutna, ens barndom. Mostern som var tuff och glad och stod i kiosk. Farbror Tage, en lång och ståtlig polisman, som man såg upp till och som kunde berätta spännande historier.

Barndomsminnen men också länkar till en själv – släkten. Kopplingar till en själv, likheter både till utseende och till sätt. Arvsanlag, drag av varandra. Delar av ens personliga pussel.

 Och när man ses där på begravningen, kramas och tröstar, så händer det att man säger: ”- Tänk att vi bara ses på begravningar – det är för illa!” Och får kanske till svar: ”- Jaa, nu måste vi göra något åt detta! Nu måste vi ses!”

Och man menar det säkert  – då. Sen kommer så mycket annat emellan… Och ju mer tiden går, desto svårare blir det att ta den där kontakten igen.

Istället för att träffas så har vi ju nätet… Mobilen… Att prata i – att surfa med…

I alla lägen… Och när vi kommer hem så kopplar vi upp oss via datorn… Håller koll på varandra och ändå inte. Vi träffas sällan IRL!

 Istället för att vänta till död och begravning för att få träffa din närmaste släkt – gör något konkret och aktivt NU!

 Istället för chattande och surfande – ta personlig kontakt! Bestäm er för att träffas!

Kaffe för två!  Eller flera! Hela släkten!
Gör det väldigt enkelt! Ni ska ses för att ni vill prata, dela minnen, hitta likheter och olikheter, släktdrag!
Inte för att visa upp ett tjusigt hem eller bjuda på trerätters!

Det är populärt att släktforska idag. Leta i gamla kyrkböcker efter anförvanter långt bort i tiden.
Men varför inte börja med släktingarna du knappt känner men som fortfarande är i livet!

Bloggaren gjorde så! Hon har varit på begravningar och även hon har sagt: ”- Vi MÅSTE ses och inte bara vid begravningar!”

Nu var det dags! Bloggaren mötte sin kusin Anders här om veckan! Behöver jag säga att det var lyckat!? Kusinselfien talar väl sitt tydliga språk!
Vi hade så mycket att prata om och vi kom så bra överens. Tyckte lika om mycket och upptäckte egenheter som vi båda delade.

Kan det bero på att vi är släkt kanske…

Så gör som vi! Träffas inte bara när det är sorg och tårar på en kyrkogård!
Bjud in till fika!
Innan det är försent…

Tack Anders! Vi ses snart igen! Och vi kopplar på de övriga också snart
– eller hur!

Nu någonting helt annat!

När bloggaren sökte bilder på nätet dök detta upp: Ha ha ha!

Bloggaren kan ju säga att den man som ställde den frågan inte hade en chans hos henne – vare sig han ville eller inte! Bloggaren skulle nog ha gjort som Vilda Wilma när Felix försökte närma sig! Gett en rak höger! Ha ha ha!

Så där – ny blogg klar. Dags att göra något annat vettigt! Kanske som Tjuren Ferdinand – lukta på blommorna! ÄLSKAR hyacinter!!

Njae, stopp där! Inte riktigt klar än… För nu är det snart dags…Snart är klockan fem i tolv för detta år och 2017 ska summeras!
Vad var bra!? Och vad var fullkomligt öken!?

Det är dags för – YIPPIE!!!

So bevare!! Se upp alla ni där ute! Snart är timmen slagen! Bloggaren kommer att avslöja allt! Alla som gjort henne gott! Och alla som varit riktiga skithögar! Och varför bloggaren anser att dom varit det… Allt ska ut!

Oooh, dags att blir lite orolig då kanske!! Vad kommer den där galna bloggaren att skriva och vad kommer hon inte att skriva…

Ja, det kan ni ju fundera på.Ni har ju några dagar på er. 31 december är det dags:

Hiss! Eller diss!

Tills dess – försök att sköta er!! Puss godingar!

OBS! Ni som är oroliga eller vill gottgöra kan antingen skriva en kommentar – titta högst upp till höger!
ELLER skicka ett mail till bloggarens adjutant på följande adress: linde@telia.com så får vi se vad vi eventuellt kan göra åt saken.