Feel in the Blogg

På söndag är det 30 år sedan Sveriges statsminister Olof Palme mördades. Händelsen uppmärksammas bland annat genom en dokumentär i TV4. Programmet som sänds i två delar startade igår och fortsätter idag. Klicka HÄR för att komma till dokumentärens del 1.

Många minns chocken. Bloggaren blev uppringd av sin bror tidigt på morgonen den 1 mars 1986 och han sa: – Har du hört att Palme har mördats!? Vi var i chock.

 Från den dagen blev Sverige inte längre som förr. Oskulden var tagen. Vår naivitet för alltid borta. Att vår statsminister kunde skjutas ner och dödas på öppen gata! Det var oerhört.

Väldigt många från den tiden har förmodligen någon sorts relation till Olof Palme. Antingen var man hängiven sosse eller också hans motståndare. Bloggaren tillhörde den senare gruppen.

I TV4:s dokumentär får man också veta om hur relationen till politikern Palme blev personlig.
Man antingen älskade eller hatade Olof Palme. Nidbilder och hätska, obehagliga uttalanden och artiklar tilltog mot slutet av hans tid.

Man retade upp sig på Palme – om man som bloggaren var motståndare. Hans retorik och hans överlägsenhet i debatter gjorde att man blev förargad på honom och därmed också tog avstånd från hans politik.

 Bloggaren var på den tiden nybliven mor och upplevde Socialdemokraternas familjepolitik väldigt negativt. Att tvingas lämna bort sitt barn, bara dryga året, kändes fruktansvärt.

Dessutom fanns ingen daghemsplats att få! ”Ropen skalla – daghem åt alla” skanderades det men Arboga hade inte nått dit ännu…
Det betydde att man som förälder fick lov att annonsera i tidningen efter dagmamma och sen hoppas på tur…

Det kändes definitivt inte bra att lämna bort sitt lilla barn under sådana omständigheter.

Vad gjorde bloggaren då!? Självklart accepterades inte detta faktum och vem skulle man ge sig på? Jo, högsta chefen förstås – ja just det, Olof Palme! Den högst ansvarige för såväl den förda politiken i Sverige i allmänhet som föräldrapolitiken i synnerhet!

 Varje måndag, vecka efter vecka i över tre månader fick Olof Palme ett brev från bloggaren. Hon gav sig inte!

Och till slut gav Olof Palmes sekreterare med sig och hon ringde upp med meddelandet: ”– Olof Palme läser alla dina brev och han kommer att svara dig.”

Beskedet kom veckan innan han mördades… Det kändes faktiskt lite olustigt. Även om det naturligtvis inte var bloggaren som höll i vapnet så hade hon varit mycket arg och upprörd på Olof Palme.

Det kom alltså aldrig något svar från statsministern. Inte heller verkar mördarens identitet bli besvarad. Det känns märkligt, sorgligt och oacceptabelt. Hur kan någon obemärkt döda landets högste ledare och sen komma undan med det – året efter år, nu snart 30 år!

Se gärna dokumentären! Första avsnittet i TV4Play HÄR och ikväll på TV4 klockan 21.00.

”- Var du mobbad i skolan?” När mamma frågade mig som vuxen gick jag mumlande därifrån med tårar i ögonen. Det var för hårt, för svårt att prata om.

Och mamma visste men hade säkert förträngt. För pappa gick ju ibland till skolan och skällde på någon av de värsta som kallade mig ”jävla 1800-talskärring” för att jag som flicka ibland bar mitt långa hår i lång fläta på ryggen. Man skulle ju passa in! Hår i fläta stämde inte med alla andra som hade håret klippt i frisyrer eller bara tufft hängande.

Flickor tisslar, tasslar och viskar. Jag vågade till slut inte öppna munnen i skolan för att inte de värsta mobbarna hånfullt skulle härma allt jag sa. Det var svårt när jag ibland var den enda som kunde svaret på frågan magistern ställde på lektionen men valde att inte svara. Mobbarna vann.

 Jag såg andra som mobbades också. Pojkarna hade det tuffare. Där var det nävarna som gällde när mobbarna skulle sätta offret på plats!

Allt detta sparade jag i mitt hjärta. När jag blev vuxen tog jag revansch! I mitt arbete med personalfrågor stod jag alltid upp för de udda, de annorlunda och de som inte vågade göra sin röst hörd. De som kämpade på, de som gjorde sitt 100 % men som inte dög i chefernas ögon.

Men det tog tid – revanschen. De där plågoåren hade satt djupa spår. Så djupa att jag länge inte ens kunde prata om mobbing och absolut inte om det jag själv utsatts för. 

Idag kan jag! Idag vågar jag! Idag inser jag att det är underbart att vara en fri själ – en ”free spirit”! Jag är mycket tacksam över det.

Hur kul är gjutna kopior?? Alla likadana – ingen som ”avviker”. 

Förutom att livet blir fruktansvärt tråkigt med alla kopior så är det förödande för utvecklingen! (Bild: Fredrik Torstensson)

Free spirit – en fri själ – vad tänker ni på då? Jag tänker på civilkurage!

På kreativitet! På att det händer saker!  

På entreprenörskap!

Hur får man världen att blomma med kopior??

Tillbaka till de hemska skoldagarna. Varför mobbades jag? Vem bestämde hur ”mallen” skulle se ut? Jag tror att föräldrar har stor del i detta. Föräldrar sätter normen för vad som är OK och inte. Vad som är oacceptabelt annorlunda och inte. Mycket små barn är fria – sen formas de…

Därefter är det skolan som ska ta vid! Fler vuxna med förstånd på plats! Som mamma besökte jag ofta mina barns skollektioner och såg mycket av mobbing. När jag påtalade det för lärarna hade de själva inte märkt någonting…

 I vuxenlivet förekommer också mobbing. Sätt stopp för det! Våga säga ifrån! Visa civilkurage! Var inte en simpel kopia!

Regler för en fri själ:
Du bestämmer reglerna! Lita på dig själv! Fråga ingen om lov! Gör allt med passion!  För ”Du var född som original – dö inte som en kopia”!

VÅGA VARA DIG SJÄLV! VÄGRA VARA EN KOPIA! LEV SOM DEN UNIKA, FANTASTISKA PERSON JUST DU ÄR!!

Jag vågar och jag struntar fullständigt i om folk tycker att jag är konstig eller för mycket! När jag gick med i ett politiskt parti i Arboga fick en av partikamraterna kommentarer om hur de kunde ta in ”den där Susanne Linde”. Jag säger inte vem det var men han är en välkänd person i Arboga.  Han är ingen vän till mig – kommer aldrig att bli, naturligtvis. Sådana klarar jag mig utan. Däremot är de udda, annorlunda och fria välkomna!

Bloggaren fortsätter med sina funderingar runt relationer. Dagens blogg handlar om att leva ihop livet ut – är det möjligt och i så fall varför skulle man!? Med följdfrågan: – Hur kul är det?

Ungt par – kärlek och lycka! Sambos eller giftermål.  Jättemysigt och underbart och härligt!!

Kärlekslyckan utvidgas – en baby!
Sen kanske flera barn! Tiden går – kärleken består, eller?
Tonårstiden kan vara nog så slitsam för föräldrar… Med sorg i hjärtat och kanske en lättnadens suck flyttar så barnen hemifrån……och vad händer då… Nu när det bara är två kvar, det där kärleksparet från förr… 

Inget att prata om längre… Ingenting gemensamt…   Till slut – skilda vägar…

Men är det så fel egentligen?? Som bloggaren i tidigare bloggar konstaterat så är vi människor också djur som alla andra. Arten ska fortleva – fortplantning ska till. Men sen då? Få djurarter lever ihop livet ut och djur blir dessutom sällan så gamla som vi människor blir. Numera, vill säga. För inte alls länge sedan var det inte ovanligt att livet slutade vid 40-50 för hårt arbetande människor. Idag är den livstiden fördubblad för väldigt många. Det betyder kanske 40 år av tillsammansskap efter det att barnen flyttat hemifrån. Hur kul är det??

Jodå, det finns riktiga lovestories där par lever ihop under 50-60 år och är hur lyckliga som helst. Men hur vanligt är det? Är det inte mycket av jämka och jämka, slentrian och en hel del tristess?

 Bloggaren blev ofrivilligt singel för några år sedan och trots att äktenskapet blivit rätt mycket av  just slentrian och tristess kändes det som om livet tog slut.

Så var det ju inte alls – tvärtom, visade det sig.  Livet hade så mycket mer kvar att ge!
Resor, möten, nya bekantskaper, nya vänner, andra konstellationer.

Med vuxna, utflugna barn blev det en oväntad frihet som innebar stor förändring – förbättring – ett rikare liv. Det tog sina år att förstå att skilsmässan inte var slutet på livet utan tvärtom – en nystart – men sen! Dags att leva livet!

Och varför inte? Varför ska par hålla ihop livet ut? Om de nu inte är sjusärdeles lyckliga tillsammans och känner att detta är det absolut rätta för dem förstås. Men alla andra? Vi är som djur som reproducerat oss, tagit hand om vår avkomma – och sen då? Sen när det är 40 år kvar till döden!?

Bloggaren tror på idén att försöka hålla ihop när barnen är små. Kämpa på även om det är tungt – för att ge barnen en någorlunda trygg uppväxt. Sen finns det bra exempel på alternativ men det känns ändå som viktigast att sätta barnens väl och ve före sitt eget under barnens uppväxt.

Men sen då!? En skilsmässa behöver inte alls vara slutet, som sagt, utan tvärtom! Det finns så mycket mer att se, göra och uppleva!

Och i den ålder som kallas medel – halva livet kvar – så kan man strunta i konventionerna! Vem bryr sig!? Vad spelar ålder för roll när båda är vuxna och vill samma sak? Vad spelar någonting för roll? Allt är tillåtet som inte sårar någon annan eller gör någon illa, är bra ledord! 

Bloggaren förstår att alla 40-åringar och äldre inte bara kan bryta upp ur förhållanden bara för att – och känner då att hon dragit en vinstlott som drabbades av en ”ofrivillig skilsmässa”.

Att bli äldre, skilja sig – kan vara kicken du behöver! Så du som ”drabbats” –  sluta vara ledsen och bitter! Sluta leva i det förgångna utan ta för dig av ditt nya, spännande liv! LEV medan tid är!

Från och med fredagen den 12 februari 2016 avmarkerar Bloggaren sitt namn. D v s Susanne W Linde blir Susanne Linde – rätt och slätt.
Sussie för en del.

Markeringen W känns totalt onödig när bloggaren numera loves life – älskar livet. Markeringen med avmarkeringen blir att bloggaren numera har ett nytt och mycket bättre liv! 

Kram på er! Älska livet!

 Hurra! Bärgslagsbladet/Arboga Tidning får inte idiotförklara bloggaren!
Detta står nu klart sedan brevbäraren igår kom med beslutet från Pressombudsmannen (PO) och Pressens Opinionsnämnd (PON).

Vad handlar det om? Jo, det här: Bloggaren ville i insändarform ha svar från Arbogas kommunledning på en del frågor om valet av två aktiva Sverigedemokrater som Årets Medeltida Brudpar 2015.

Frågorna som var enkla och återhållsamma fick inga svar från de styrande i kommunen men genererade däremot mängder av hatmail och även telefonpåringningar från SD-anhängare till bloggaren personligen. I tidningens pappersform och på nätet publicerades många motargument och Bärgslagsbladet/Arboga Tidning valde i den debatt som följde att publicera detta i papperstidningen:

Den anonyma insändaren säger, citat:
”Det gäller Susanne W Linde. Jag förstår att man kan ha ”otur när man tänker”. Om man har ”otur” varje gång borde man kanske be om hjälp för att kunna lära sig att tänka rätt?”

Bloggaren blev upprörd över detta påhopp och hennes barn tog mycket illa vid sig. Kontakt togs direkt med tidningens ansvariga – från insändarredaktören till chefredaktör och ansvarig utgivare.

Insändarredaktören vägrade be om ursäkt och ansvarig utgivare iddes inte ens svara.

Idag vet vi resultatet – bloggaren vann! Det är m a o inte OK att anonymt publicera ett personangrepp där den angripna dessutom namnges.

Ansvarig utgivare försvarar sig… PO svarar:

…

Svårt att läsa? Gå in HÄR och läs allt på PO:s hemsida!

Och det där med ”dispyt” – hur menar bloggaren då?
Jo, det handlar om en debatt på Facebook – också om tidningen och deras etik. En kvinna skriver upprört på Facebook hur hennes son i tidningen pekas ut som misstänkt vid en trafikolycka.  Hon skriver vidare:

Bloggaren blir, som många andra på Facebook, upprörd och skriver på Facebook: 

Detta svar kommer från nyhetschefen:
Bloggaren kommenterar och får svar…: Citat Bbl/AT:s nyhetschef:

”Så du dömer hela vår redaktionella verksamhet efter en dispyt som du har haft med vår insändarredaktion till följd av ett kraftigt uppskruvat tonläge i debatten kring medeltidsbröllopet.
Vilken tur att inte du är journalist. Visst vill vi hitta de svart-vita tonerna, men att det finns grått däremellan kan man inte blunda för. Tror inte att du skulle må dåligt av att lite oftare försöka hitta de där nyanserna. :-)”

Bloggarens slutkommentar blev:

Eller rättare sagt – slutkommentaren kom igår och här på bloggen idag!

Det är tydligen inte lätt att vara ödmjuk… Tänk så enkelt och billigt tidningen kommit undan om de helt sonika bett bloggaren om ursäkt för ”dispyten”  den där dagen i juni förra året. Då hade tidningen sluppit schavottera och dessutom inte behövt betala 13000 kr exkl moms till PO och PON i s k expeditionsavgift.

Högmod går före fall!

Chefredaktören har redan slutat.