Vad är ett av de värsta hoten mot folkhälsan tror ni?

Ni tänker kanske på hjärtinfarkt, trafikolyckor eller cancer?

Ja, dessa är också hot mot hälsan men i DN igår kunde man läsa följande:

Ensamhet – ett större hot mot folkhälsan än rökning

”Ofrivillig ensamhet är en minst lika stor riskfaktor för att dö i förtid som rökning.
Den ökar risken för hjärtinfarkt, stroke och demens – folksjukdomar som skulle kunna lindras om vi fick bukt med ensamheten, visar forskningen.”

Artikeln i DN berättar om människor som dör i ensamhet. Så ensamma att de först hittas efter lång tid, ibland flera år! (Bild DN)

Citat ur artikeln: ”Varje år påträffas personer som avlidit utan att närstående eller andra upptäckt att de dött.
På sjukhus dör upp till var femte person ensam.”

”I dag toppar Sverige den internationella statistiken över singelhushåll. Fyra av tio hushåll består av endast en vuxen. Av personer som är 60 år eller äldre bor drygt två av tre ensamma.” ” En teori är att kvinnornas frigörelse, med möjlighet att arbeta, få en egen ekonomi och råd att skiljas, kan ha haft betydelse. Även urbaniseringen och välfärdssystemet skapar en trygghet som uppmuntrar individualism.”(Bild DN)

I DN från maj 2015 kan man läsa att Stockholm är den singeltätaste staden i världen!

Frihet och oberoende – javisst, men alla vill inte vara ensamma.

Ensam och ledsen, ja – men det är alltså också farligt för hälsan! DN fortsätter, citat:

”En studie från i år visar att hög social isolering leder till en nästan 50 procent högre sannolikhet att dö i förtid. Även enligt den studien, som gjordes vid University of Wisconsin-Green Bay, är det den psykologiska aspekten av ensamhet som med tiden får fysiska konsekvenser.”

Man vill inte vara ensam – och till råga på allt så blir man sjuk av ensamheten också!
Men vad gör man då??

Ja, det är naturligtvis inte lätt. Boutredare Maria Herou säger så här i DN:s artikel:

”– Det finns ibland många i samma kvarter som man önskar hade kontakt. Det vore bra med fler sociala träffpunkter där man kan mötas på ett enkelt sätt. Framför allt borde vi i samhället i stort se till att ha mer kontakt med grannar, hälsa och prata lite med varandra.
Våga fråga och lägga sig i varandras liv lite mer, säger Maria Herou och berättar om upplevelser som fått henne att inse att det är viktigt att våga lägga sig i andras liv.”

Förr var livet mer av nära kontakter.
Man kände varandra i byn och bondesamhället gjorde att människor hade sitt arbete hemma, man hjälpte varandra. Hjälptes åt och träffades – umgicks. Umgänget blev en social trygghet och ett skydd.

Bloggaren får känna på lite av den där gemenskapen från förr genom vännerna på landet. Som här – en namnsdag firas! Tillfällen till att träffas tillvaratas och man pratar bort en stund, känner gemenskap – och trygghet. Varför kan inte andra göra på samma sätt och även i stan!?

En mycket enkel sak är ju att börja hälsa på grannen i trappan! Det ena leder till det andra och till sommaren kanske ni ordnar en gårdsfest tillsammans!

Bloggaren vet vad det vill säga att bli ”ofrivilligt ensam”. Att bli lämnad efter många års äktenskap kändes fruktansvärt.
Visst, bloggaren är en frigjord och oberoende kvinna så det fanns och finns många fördelar med en ofrivillig ensamhet som snart kändes frivillig.

Men sorgen att inte ha någon att dela vardagen med kommer. Någon att bli gammal tillsammans med.  Någon man delat alla minnen med och som kommer att finnas vid ens sida ”tills döden skiljer oss åt”…
Den känslan, den sorgen och förtvivlan får en nästan att gå under.

Och bara en sådan sak som sex. Med den förra partnern kunde man vara lugn och njuta – båda kände varandras kroppar med eventuella brister och skavanker. Att träffa någon ny – inte en chans! Hur skulle man våga det efter alla år??

Men precis som med Triss!

Efter ett par år inställd på ett rätt behagligt men ibland lite sorgesamt singelliv (utan sex ) hände plötsligt det totalt oväntade! Lite chockad, en del motstånd från bloggarens sida (skulle hon tordas??) och sen var det klart!

Mötet ledde till en total omvälvning av bloggarens liv – bara på gott! Glädje, skratt, en massa tappade kilon i vikt, nyrustat hem – livet blev så mycket roligare och lyckligare.
Mötet mellan två singlar som båda fortfarande vill ha det bekymmerslösa singellivet att rå sig själva men ändå ha någon att krama ibland – visade sig vara perfekt.

Tänk så underbart det vore om alla kunde träffa någon på det sättet eller på det sätt som just de vill!
Någon att prata med. Någon att gå en promenad med. Någon att dela vardagsbekymmer likväl som glädjeämnen med. Det behöver inte vara mer än så. Leder det sedan till något annat så får väl framtiden avgöra hur det blir med det!

Hur gör man då?? DET är ju den stora frågan! Alla är ju inte som bloggarens vän som plötsligt bara gjorde slag i saken. 😉

En sak kan man ju börja med: Hälsa på grannen!

Precis som förr i världen! Ett ”- Hej!” – inte svårt alls! Och snart har ni börjat prata – fått kontakt.
Bildat ett hälsosamt nätverk. Att bry sig! Det behöver inte handla om någon att älska, någon att dela allt med – det kan räcka med att man bryr sig om varandra. Har lite omsorg om varandra. Någon som finns där. Lite trygghet – och ensamlivet blir lite mindre ensamt, lite mer hälsosamt.

Bloggaren tror att vi måste våga lite mera! Inte vara så stelbenta utan tänka lite mer fritt utanför boxen!  Är du fri och ensam men vill ha kontakt – VÅGA!

Var inte så konventionell och pryd! Livet är alldeles för kort – och ensamt – för det!

Hela artikeln om ensamhet som livshotande tillstånd – hittar du i Dagens Nyheter HÄR!

”A dangerous business” – det är vad en del tycker att bloggaren håller på med! Farliga bloggar!

 ” – Men vad har hon NU skrivit!!??” 

”- Hur fan kan hon bara lämna ut sig själv så där!!

Det händer faktiskt att folk försöker tala bloggaren till rätta. Ge henne råd om vad man skriver i en blogg och inte. Hur personlig man får vara och inte.

Som om bloggaren bryr sig!! Som om folk tror att de vet allt om henne genom hennes bloggar!! Och som om hon bryr sig om det??

Bloggaren skriver precis det hon vill i sin egen blogg och det är helt frivilligt att läsa! Och för den fruktansvärt orolige så meddelas härmed att bloggaren har en etik som säger henne att inte lämna ut människor med namn om hon inte frågat dem först. Dra en lättnadens suck nu – folks!!

Bloggaren kommer att fortsätta med sitt personliga skrivande – var så säker!
Och ni kan också vara säkra på – ni vet absolut inte allt!

Och vad ni än gör –  var rädda om hälsan!  Och GLÖM INTE DET HÄR:

Personligt: TACK till DIG som ger mig hälsa och ett nytt lyckligare liv!

OCH – jag kommer att fortsätta!

– handlar bloggen om idag. Och andra egenskaper inom autismspektret som inte tas på allvar…

En artikel i DN i söndags fick bloggaren att bli så här:

Anledningen? Jo, den här rubriken på artikeln:

”Alla lärare borde utbildas om adhd och autism”

VA!!?? Vad är det för sjuk rubrik??
Är det möjligen så att INGENTING har hänt på 20 år!!?? De 20 år som gått sen bloggaren kämpade i skolan för barn med ADHD!!

Då finns det bara ett ord:

HÄR kan outbildade lärare och andra läsa om ADHD på föreningen Attentions hemsida!

Bloggaren var faktiskt med när Attention bildades för 18 (!) år sedan. 18 år!! Och lärarna har inte snappat det hela än!!??

För drygt tre år sedan skrev bloggaren en personlig berättelse om en liten pojke med ADHD. Hur hans skolgång hade varit och den var milt sagt usel och undermålig!

Arboga Tidning vägrade ta in den som insändare med följande skäl, citat:
””Jag har valt att inte publicera din insändare, eftersom så många personer är involverade i texten.
Ansvarig utgivare anser att lärarna inte får pekas ut, vilket de indirekt blir eftersom staden är liten.”

Bloggaren hade INTE skrivit ut några namn!

(Arboga Tidning publicerade däremot en kränkande insändare med bloggarens fullständiga namn angivet några år senare. Då var det tydligen inga problem!
Tidningen vägrade be om bloggaren om ursäkt och anmäldes därför till Pressombudsmannen. Tidningen fälldes av PO!
Men DET är ju en helt annan historia – men bara så ni vet hur Arboga Tidning/Bbl/AT fungerar.)

Magazin24 hade däremot inga problem med att publicera bloggarens insändare.

HÄR kan ni läsa insändaren i bloggen från juni 2014 – den sanna berättelsen om hur en liten pojke behandlades i skolan.
Bilden här visar den lilla pojken vid Göteborgs universitet några år senare… Att han tog examen där har inget med hans grundskola att göra – tvärtom. Skolan sänkte honom men hans föräldrar slutade aldrig kämpa!

Vad bloggaren förstår pågår samma sorts sänkningar och kränkningar fortfarande i skolan. ”Elever med särskilt behov av stöd” – som det så tjusigt kallas (ord på ett papper utan praktisk betydelse i det verkliga skollivet!) – behandlas precis lika illa nu som för 20 år sedan!

= SANT!

Ingen skulle komma på idén att tvinga en blind att läsa! Eller en rullstolsbunden att bergsklättra!
”- Men kom igen nu!” Dom orden har barn och ungdomar med ADHD hört hur många gånger som helst! ”- Sluta krångla då! Sätt igång nu!” Och många fler och mindre trevliga versioner av okunnigt tjat…

Med rätt stöd kan du gå hur långt som helst! (Albert Einstein hade Aspergers syndrom)
Utan stöd i en inkompetent omvärld kan framtiden bli en inpassering till Kumlabunkern…

LÄS PÅ om ADHD och Aspergers syndrom! Attention är en sida – men det finns många fler! Autism & Aspergerförbundet hittar du HÄR! Ung och asperger – den sidan hittar du HÄR! 
Artikeln ur DN som bloggaren börjar med hittar du HÄR!

Skaffa kunskap om människor som är precis som du men som också har en del andra egenskaper.
Egenskaper som kan vara till stor fördel och nytta om man ser möjligheterna, inte bara problemen!

 En kommentar så till den förra bloggen om sorg och bedrövelser – nattsvart mörker och tårar.  När bloggaren blev sviken och lämnad av den man hon älskat i så många år rycktes mattan undan henne fötter.  Tårarna ville aldrig sluta rinna.

Men tiden gick och hon kom över det. Fann annan värme och kärlek!
MEN hon lovade sig själv en sak:  ALDRIG MERA GRÅTA ÖVER EN MAN!!
Och det löftet har hon hållit.

Sådana löften gäller dock inte barn. Vid sorger och tragedier där ens barn är inblandade då tar aldrig tårarna någonsin riktigt slut…

Men tårar för en man – no way!

HÄR kan du lyssna på CRY ME A RIVER – Joe Cockers legendariska version!

Come on, love
(Cry me a river)
Want you to cry
(Cry me a river)
Cry for me
(Cry me a river)