Att veta att någon tänker på dig, att känna att någon bryr sig, att tänka på en varm kopp choklad med vispgrädde och en kanelbulle – kan göra under.
Man säger lite käckt: ”Sol ute, sol inne, sol i hjärtat, sol i sinnet”. Och det stämmer nog lite grann. Med lite solsken utanför, lite solsken inombords blir hjärtat och sinnet tinat och varmt igen.
Två små barn kan också få en att må bra – fast dom inte längre finns så vi kan se dom.
Max och Saga fick mig att rycka upp mig idag. Jag ville tända ljus på deras grav och då måste jag ju gå ut. Sagt och gjort – jag tog sats – och vips hade jag orkat gå ut! 🙂
På väg mot kyrkogården tog jag några foton. Fotografera gör gott för min själ också. Här kommer ett smakprov från idag på förmiddagen:
Ett ruttet äpple på trädet blir så här vackert överstrött av snöstjärnor.
Frostigt blad mot en sten.
Arbogaån är som ett ishav just nu. Gå ner till ån och lyssna hur det knakar och kvider under isen.
Under bron bildas isskulpturer! 
Vidare längs med ån – västerut.
Sen är jag snart framme vid kyrkogården. 
De snövita duvorna på Max och Sagas gravsten får symbolisera lite av min fantasi.
När jag kom in på kyrkogården föreställde jag mig igen två små busiga barn komma skuttande och skrattande. Plötsligt så jag några stora kråkor som flög mellan träden. På deras tjocka, varma ryggar flyger nog Max och Saga runt där i parken, så tänkte jag. Egna små privatflygplan – inte illa! 🙂
Fram mot Max och Saga grav går nästan som en liten autostrada nu – så många fötter har trampat upp vägen dit för att tända ljus, lägga blommor och presenter eller bara stanna till en stund för tankar.
Och de som har gravplatserna intill har nog inget emot det. Inget är förstört på deras gravplatser och jag tänker att alla besök till Max och Sagas grav ger även de som ligger där intill lite uppmärksamhet. På väg till Max och Saga passerar jag många äldre gravar. Där ligger Gustav, Hanna, Oskar och många fler. Nu tänker jag på dom också när jag är på väg till småbarnen.Och under det vita korset ligger en vänlig gammal dam som jag minns så väl. Hon tyckte mycket om barn. Hennes man, som också ligger där, var präst och är faktiskt den som döpt mig en gång.
Solen lyser över graven! 
En liten frusen ängel vaktar. 
Från Max och Sagas plats kan man se hur långt som helst…
På väg ut från kyrkogården hörde jag barnens glada skratt och jag sa högt:” -Jag har hälsningar med mig från Malin också”. För det hade jag lovat henne! Och när jag vände mig om – visst såg jag något vitt som skymtade bortom ett av träden! Jag stannade upp. Var det någon besökare som jag inte sett där på kyrkogården? Då måste han eller hon snart komma fram bakom trädet. Men ingen kom…
Det vita som försvann bortom träden var nog Max och Saga som lekte tafatt.
Det kändes skönt att tänka så.
Skönt var det också att faktiskt ha tagit sig ut idag! Att få se solen och må lite bättre.
Tack för det Max och Saga!
Sol ute, sol inne, sol i hjärtat, sol i sinnet!
Senaste kommentarer